Nu bor Görel hos oss. Vi hoppas att vi kan ge henne det hon behöver, för hennes start i livet har varit ganska besvärlig. Hon är tvilling med en annan liten kviga, och mamma är en erfaren herefordko. Men tvillingar är ganska slitsamt att ha och det blev tydligt efter en vecka att modersmjölken inte räckte till två. Görels syster gick upp i vikt och Görel ner, och morsan såg allt hungrigare ut. Nu är Görel drygt två veckor, och har ännu inte kommit upp över sin födelsevikt.

Görel vägrade (och vägrar) ta till flaskan, fick (och får) därför sondmatas. Så det gör vi nu, och så klappar och borstar vi henne mycket. Morsan hennes var visserligen ingen gosemamma, men oxytocin mår alla bra av. (Ni vet, sånt där berörings- och må-bra-hormon). Varje matning ger vi henne chansen att först testa flaskan, och sen övergår vi till sond för att hon ska få i sig något alls. Håll era tummar att hon snart lär sig dricka ur napp, det vore det bästa för henne.

Hur som haver är hon väldigt välkommen, det lilla livet. Hur gölli som helst ju!