Små, svarta och mycket rörliga lamm är svåra att fånga på bild, i alla fall i halvskymning. Men ni får tro oss när vi säger det: de är urgulliga och helt fantastiskt supermjukfina. De luktar så gott och låter så rart, och lammamman (det ordet!) Grön Anna (som porslinet och öronmärkesfärgen, och även som den som nästan dog i förra inlägget) vet precis som vi att det är de två ljuvligaste varelser som någonsin skådats. Karla och Karl, efter dagen de föddes.
Och att ni inte fått så många ord från mig på länge har berott på en mättnad. Jag är trött på ordflödet (asociala medier å allt det där) och har gett upp tanken på att informationsspridande ska kunna rädda något alls. Som en av mina kollegor sa härom dagen: människosläktet är bara här en liten fjuttestund, relativt sett. Och det är liksom redan kört.
Jag har haft svårt att acceptera det, att all dumhet som flödar över världen inte ska kunna stoppas; att jag ska behöva leva med att ondska och okunskap ska få vinna. Men om jag själv ska överleva måste jag acceptera, och jag måste hitta ett sätt att leva med vetskapen. Jag kommer inte gå så långt som att sluta vara en besvärlig kund, och jag kommer fortsätta bli arg när folk beter sig dumt. Men jag orkar inte bli så arg som jag borde.
Niba, vad dillar hon om? Äsch, det gamla vanliga. Narcissism (om du inte vet vad det betyder är risken stor att du är en av dem), antibiotikaresistens, genusovetenskap, livsmedelsimport, naivitet och otacksamhet, thailandsresor vs köttätande, synen på barnanskaffande, ftalater och kortsiktighet, sockerberoende och storstadsfixering. Det finns så mycket. Men istället bloggar ungdomarna (!) om outfits, träningsprogram, shopping, fillers, barnmode, resor och events. Som om allt bara vore en lek, och som om inga av våra handlingar faktiskt spelar någon roll. När ALLA handlingar och val leder till något och skulle kunna göra skillnad. Men nej, folk orkar inte. Nog önskar jag att fler tog sitt ansvar. Men ja ä int bitter. Eller jo, lite.
Vem är inte bitter, emellanåt… 🙁
Själv pendlar jag mellan hopp (djurägare som ställer kloka frågor och vill ha bra antibiotikaråd) och förtvivlan (Coop som först kör ”kära köttbit” men säger sig vilja värna det svenska köttet och sedan har brasiliansk oxfilé till kampanjpris vid nyår).
Jag tycker det är svårt att dra gränser. ”Får” jag köpa fetaost i affären. Det finns ingen som är gjord på svensk mjölk… Godis? Jag köper det sällan alls, men det är ju sannolikt ”värsting-mjölkpulver” i det… Jag försöker köpa kläder tillverkade i Europa, borde vara åtminstone mindre dåligt än Asien, eller? ”Får” man köpa kläder på t ex en marknad, de saknar ju vanligtvis alla former av märkning för den som vill göra ett informerat val.
Ska man alltid göra rätt så blir man så tråkig och präktig. Och vem vill vara tråkig???
Jag håller med er. Det är också svårt att veta, på riktigt, vad som är bäst, vad man bör och inte bör göra. Det anses ju vissa saker, och folk verkar svälja det utan att tänka själva. Det är ju det värsta av allt egentligen. För har man tänkt till själv och tagit ställning då har man ju gjort något iallafall, även om det kanske blir fel.
Tänker på marknadskläderna som tas upp här. Även om det saknas dokumentation och plagget i sig är miljöovänligt kan det ändå bli miljövänligare om man använder det massor, än om man köper något som inte används mer än en gång.
Tänker även att ”alla” klagar på vad vi äter, men inte på onödiga saker vi köper eller att vi reser omkring. Tobak, kaffe, smink, kläder, flygresor, m.m..