Vårt näst minsta barn är plötsligt ganska stor. Hon kan hjälpa till med både det ena och det andra, och självklart ställa till med en hel del. Hon kan både mata kycklingarna och råka släppa ut dem…

Det är verkligen en ynnest att få vara hemma med barnen. Jag önskar att fler fick och tog chansen att ha långsamma dagar på det här sättet. Det är inte alltid lätt och roligt, men det är livet. Och som R sammanfattade det (ja, jag vet att det är en omskriven biblisk variant): När det var som bäst var det möda och besvär. Så är det. Mitt i allt som ska göras och måste fixas, mitt i allt det är vi lyckligast. Och dånet vi hör, det är livet.