Betandets ädla konst

När våra kvigor kom till oss var de rätt okunniga i betandets konst, och dessutom var de tonåringar i skallen. De drev hit och dit i hagen, helt stokastiskt och ganska oseriöst.

En röd svart angus?

En röd svart angus?

De lajjade med träden i dungen, de småbetade lite mot vägen till, de strövade och småpratade. Man kunde riktigt höra deras domba-jaba-samtal genom mu-ljuden.

Varg och Annika

Varg och Annika

Pärla däremot, hon kunde beta hon! Och kan, självklart, för hon är fortfarande en mogen ko och gräsätare. Hon äter metodiskt och tryggt, går med stadiga och harmoniskt dröjande steg över ängen. Hennes multag kan man lita på, de betar bra.

Omfamnande svansföring

Omfamnande svansföring

Annika var väl någonstans mittimellan. Tonåringsflamsig med de andra i kvigflocken, säkerbetande med mamma Pärla. Hon hade ju gått med sin mor och betesövat sen kalvsben, precis som Orvar nu oavbrutet tragglar betesläran.

Nu är hela högen ko-lika i sitt gräsjagande, hafsfladdrar inte det minsta. Och de har gjort stor nytta både på äng och i lundar. Utan dem skulle marken vara beroende av maskiner eller helt enkelt växa igen. Å då snackar vi inte höga furor eller vackra hallonsnår, utan machetetät sly och busksunk. Sverige behöver betande djur!

One thought on “Betandets ädla konst

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *