Nog för att jag alltid anat att det var något extraordinärt med grisar, men jag har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på det. Grisen Bettan på vår förra gård (hon bor kvar där än!) kunde sitta på kommando, men hon gjorde det för att vara artig. I hennes grisögon kunde man avläsa helt andra känslor än bara grishunger, gristörst, griströttma. Hon hade koll. Stenkoll. Men hon sa inget.

Nu har jag bevis på att även våra grisar döljer något, att de vet mer om oss än vi kanske vill att de ska:

Underskatta aldrig en gris.