Var det onda satt

Ni får njuta av en flockbild från i vintras, och känna glädjen i att allt är så mycket grönare nu. Djuren är fler och klippta och flyttfåglarna bor här igen. Mycket har hänt på kort tid.

Något som har varit ett orosmoln över oss en tid har varit Nath-Anns hälta. Hon har varit riktigt ordentigt halt ena stunden, o i nästa stund galopperat felfritt. Inbillningssjuk eller inbillningsfrisk? Bara vila inne i ladan hjälpte inte, antiinflammatoriskt hjälpte bara för stunden. När medicinen gick ur kroppen var hon lika halt igen. Fast bara delar av dagen?

Jag hade känt på ben och leder i en hemsnickrad undersökningsbox (eller, tja, två grindar med kalv mellan), pillat på klövar och i klövspalter. Ingen tydlig svullnad kunde först ses eller kännas, men efter en tid blev hon påtagligt stor kring kotan höger fram. AHA! Ledinflammation! Antibiotika sattes in och kotösen blev stadigt bättre. Så pass bra att hon och mamma Annika fick lämna ladan och gå ut till de andra. Nath-Ann blev så glad av att få komma ut att hon stormade ut och fram, stångades och tjoade runt som ett helt kosläpp om våren. Och så var hon halt igen. Ordentligt halt.

Den här gången fick vi ta till stora trumman. Jag sövde Nath-Ann och gick till botten med det onda. Att undersöka en ovillig halvstor kalv i vaket tillstånd ger bara en begränsad bild av verkligheten, och en sövd kalv uppvisar en annan. Här får kroppen tala ostört, men kalven kan å andra sidan inte riktigt säga till själv var det gör ont.

Men Nath-Ann sa till. När jag undersökte klöven höger fram och skrapade rent under och mellan klövhalvorna sa hon ingenting. Men när jag petade längre in i klövspalten ryckte hon till, trots att hon sov. Där satt en sten, stor som en mindre tärning! Den hade grävt en liten krater i insidan av ena klövhalvan, men inget värre än att lite rengöring nog skulle kunna göra susen. Skönt! Nath-Ann fick sova ruset av sig och släpptes sen ut till de andra. Lite öm i foten kan hon vara efter sårrengöringen, men det bör gå ner de närmaste dagarna. Kan hon kanske sluta vara halt nu kanske…

Vad lärde vi oss av det här då? Att det faktiskt kan vara så enkelt som en sten i skon när någon haltar. Så enkelt och så svårt. Visst kan hon faktiskt ha haft en ledinflammation också, leden var stor och svullen och hon blev ju bättre av medusinen. Men stenen hade inte trillat bort av sig själv.

Det hängde på hägnet

Det tog bara tusen år och en miljard arbetstimmar (man måste inte hugga eken i skogen, barka av den och spetta ner den till jordens medelpunkt, men man kan om man vill) tills hönshägnet kom upp och igång. Så Himla Skönt att det är klart. För alla!

 

M bryter sig ut medelst tigersåg.

M bryter sig ut  i hägnet medelst tigersåg.

Det är en fröjd för alla inblandade att se påfåglar, hönor och guldfasaner sprätta och ha sig. Och att se de yra hönor som kläcktes förra året och som aldrig varit ute i grästider. Och att se påfåglarna vända blicken upp mot skyn när de hör flygplan, för det är så mycket mer att ha koll på här ute. Och att kolla in kalufsen på punk-guldfasanen när han älgar omkring i svartvinbärssnåren. En fröjd!

Pyramus ser solen, och solen ser Pyramus.

Pyramus ser solen, och solen ser Pyramus.

Vi ber redan nu grannarna om ursäkt för de tutanden och tötanden som påfåglarna kan utstöta. Tutljuden kan komma närhelst de finner något väcka anstöt. Alla nya ljud kan väcka deras tutlighet, speciellt under spelsäsongen. Och då menar jag inte fotboll eller hockey – vi snackar påfågeldanssäsong. Passion! Hetta! Lustspel! Vänta ni bara.

Thisbe något skärrad inför möjligheten att hägnhänga, och hönsen ballar ut totalt.

Thisbe något skärrad inför möjligheten att hägnhänga, och hönsen ballar ur totalt.

 

 

Både här och där

I skrivande stund befinner sig icke matmor på Sparvåsen. Alltså, jag är inte hemma, jag skriver fråmm abråååd. Eller nä, jag är bara någon mil bort, men jag kan inte se vad som försiggår på gården. Ändå tänker jag försöka förmedla det, såhär lite på håll.

Häromkvällen såg det ut som på bilden: en maskin i vila. Men på dagen gräver maskinen en kulvert för att leda värme från det blivande pannrummet i bykstugan. Samtidigt grävs nytt avlopp (så att vi förhoppningsvis slipper avloppsvatten i dricksvattenbrunnen), rustas badrum (från två kvadrat till knappt sex), sätts in (gamla i och för sig) fönster och altandörr, och kanske äntligen lite lister. Allt på en gång! Gissa om det är rörigt… Huset är inte stort från början, och med allt på fel ställe blir det kaotiskt.

M är hemma och gör allt det som hantverkarna kan behöva extrahänder till. Dessutom är ju djuren kvar, dem fick jag inte med mig i bilen hit. Men barnen fick plats, som tur var.

När vi köpte gården var den i behov av en hel del. Även efter den här jätteinsatsen kommer det finnas saker att få ordning på (fasaden till exempel…), men då har vi åtminstone ett riktigt badrum och ett värmesystem. Och kanske rent dricksvatten! Med det kommer man långt.

Att se i dem i vitögat

Jag har haft ett världsligt problem, jag erkänner. Min vittvätt blir aldrig ren. Jag kan skylla på att maken blandar färger, att vattnet är konstigt, att tvättmedlet är för vekt. Men mina vita kläder blir så dassigt grå efter bara några tvättar. Och klart gula tyger blir senapiga. Varför?

Jag kan inte svara på hur eller varför, men nu har jag hittat botemedlet. Det är inte magiskt, det kräver lite ansträngning, men det fungerar! Titta här:

154

Det är inte på låtsas, och jag säljer inget själv (önskar att jag gjorde det!). Både de “vita” och de “gula” strumporna tvättades först som vanligt. Sen utövade jag vit magi på den ena av de båda strumporna i båda paren (fattar ni?), och resultatet ser ni på bilen. Nu är den ena teststrumpan ursprungsgul, och den andra vit, precis som de ska. Jag har fler exempel på kläder som blivit unga igen, men inte på bild. Blev så ivrig att före-bilderna inte blev av.

Det magiska är citrontvål. Japp, precis så enkelt som det låter. En sån där vitaktig, fast tvål som man kan köpa på snabbgooglade ställen, och som även kallas för fläcktvål. Den funkar! Jag har haft den hemma rätt länge, använt den sporadiskt till fläckar. Men nu har jag hittat mitt användningsområde, och jag tänker stanna där.

Hur gör man då? Det vet jag inte, men jag vet hur jag gör. Jag blöter plagget och gnuggar sen det med tvålen tills det löddrar. Jag kramar in tvållöddret ordentligt och låter plagget ligga inlöddrat i ett par timmar, eller över natten. Sen sköljer jag ur tvålen och torkar plagget som vanligt. Enligt uppgift kan man behöva upprepa på svåra fläckar, och till och med tillsätta lite salt till processen, men det har jag inte provat eller behövt.

Fånigt kanske, att tycka att det är ett problem att vita saker inte är vita. Men det är återigen det där stora i det lilla, att färger påverkar, och klarheten i det vita blir lätt en symbol för odödlighet och kontroll. Om man hårdrar det, alltså. Men annars mer en kamp mot kaos, en vilja att bevara. I vissa fall även en vilja att inte sumpa tidigare generationers kamp mot gråheten. Och sådär.

 

 

Våra fyra yngsta

Pyramus och Thisbe, vårt föräldrapåfågelpar, har (som skrivet) ÄNTLIGEN lyckats få egna små att älska och vårda. Det var sannerligen på tiden, de har flera års tragisk barnlöshet bakom sig. Misslyckade ruvningar av så många olika anledningar, men skam den som ger sig – nu har de fyra pyttar. Allt Pyramus’ dansande, allt Thisbes tålmodiga ruvande, äntligen gav det utdelning.

Arkivbild, visar föräldrarnas kärleksfulla kompabilitet

Arkivbild, visar föräldrarnas kärleksfulla kompabilitet

En riktig liten besättning

Vi klämmer in alla djur på en gång på klämdagen! Eller nä, alla kom inte idag. Men den här veckan, det är så sant.

I lagården bor t ex fler nu än nyss, och det känns på lukten. Lars, Jenny och Pierre har flyttat in. De är guldgrisar (googla det, om du vill) och ska snart få gå ut. Vi ska bara bekanta oss lite mer först, och lära oss klia varann på ryggen å sådär. Grisrotborsten har redan börjat jobba!

Och vet ni vad, ute i hagen går sex nyanlända anguskvigor, basådär. Det var i grevens tid, nu får de äta allt de kan av det gröna överflödet. Grundtanken var ett gäng stutar, men det fick bli kvigor. Fyra svarta å två bruna, om det nu spelar någon roll. Fyra ben och svans har de allihop, men än så länge vet vi inte vem som är vem. Återkommer om det.

De drar runt i hagen, precis som ett gäng tonårsbrudar på helgstråt. Kikar och nosar, repar lite gräs och dricker regnvatten ur skogsmaskinspåren. I skrivande stund har de precis hittat fram till vattenkaret, så nu kan de ju borsta tänderna å gå å lägga sig. Som en annan.