Om det sötaste vi har

Varför låter inte jag och M våra stackars barn äta socker? Äsch, våra barn äter socker, men vi försöker begränsa intaget. Varför? Tja, varför inte? Socker är en effektiv smakförstärkare, men mängderna vi nutidsmänniskor får i oss antyder att vi äter för många smaklösa ting. Tror du verkligen att våra kroppar är gjorda för så mycket lättåtkomlig energi, med insulinpåslag till tusen, alla dagar i veckan?

 

Det finns de som kan formulera det här så mycket bättre än jag, till exempel vetenskapsjournalisten och doktorn i molekylär bioteknik Ann Fernholm. Hon har skrivit tre bra böcker om mat; Ett sötare blod, Det sötaste vi har och Smakäventyret. Läs dem. Om du bara ska läsa en, läs Det sötaste vi har. Är du nybliven förälder (eller far- och morförälder), läs Smakäventyret.

 

Här kommer mina argument för att begränsa barns sockerintag. Vilka är dina?

 

Socker skadar tänderna. Bakterierna i munnen älskar socker. De bryter ned det till syror som ger emaljskador och hål. Har du försökt borsta varendaste liten vrå i en tvåårings mun? Då vet du. Bättre att inte mata bakterierna med favoriträtten.

Socker är ofta tomma kalorier. Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga det så, det låter obeskrivligt tråkigt. Men det är sant. Barn behöver en hel massa byggstenar för att växa och vara friska, socker (oavsett om det är brunt eller vitt) ger inget annat än energi. Sockret i frukt är bättre, det kommer tillsammans med vitaminer, fibrer, mineraler och javetinteallt. Bräcker strösocker alla dagar i veckan.

Socker är beroendeframkallande. Kicken vi får av socker har jämförts med den effekt heroin och morfin har på hjärnan – det frisätts behagligt dopamin och lustfyllda endorfiner. Det är starkt beroendeframkallande och gör att vi vill ha det allt oftare och i allt högre dos. Jag kan ärligt säga att jag är beroende, men jag vill att mina barn ska slippa bli det redan nu. Tids nog kommer de säkert ta till sockret när de är trötta/ledsna/nervösa/kalasglada, men jag tänker hjälpa dem att låta bli så länge jag får. Det är därför jag inte tröstar mina barn med något ätbart när de är ledsna. Precis som jag skulle ta emot handfast hjälp att hitta alternativ och genomskåda mina dåliga vanor och “behov”.

Fest behöver inte vara synonymt med socker. Det är inte synd om små barn som inte får småkakor, och som inte dricker läsk eller saft. De vet inte om att de borde äta sånt för att ha kul. Är det synd om ett barn som inte får dricka alkohol, bara för att vi själva tycker att det är gott och roligt med öl eller vin?

I vår kultur är det festligt med socker, men det är inte något vi är födda till att tycka. Spädbarn gillar det söta i bröstmjölken och tar därför lättare till sig söta smaker, men sen är det kulturen som avgör vad som blir festligt. En del äter gräddtårta för att fira, men det hade lika gärna kunnat vara en ostkavalkad eller en superduper-grönsaksgryta. Det handlar om vanor, och jag vill inte ge mina barn vanan att kalas måste vara synonymt med socker.

Socker låter inte kroppen vila. Ni har säkert hört om 5:2-dieten. Den handlar lika mycket om att låta kroppens reparationssystem verka, som att gå ner i vikt. Snabba kolhydrater, till exempel socker och vetemjöl, ger signaler till kroppen att släppa lös tillväxtfaktorer i blodet. Dessa gör att det fysiologiska maskineriet ständigt gasar på och aldrig kommer in i depån. När vi äter mindre blodsockerrusande mat minskar den överdrivna mängden tillväxtfaktorer och kroppen får en chans att reparera cellskador och annat som det dagliga livet ger.

Det är därför 5:2 anses minska risken för typ 2-diabetes och – av en del – risken för cancer. De cellskador som annars leder till vissa sorters sjukdomar hinner fixas när kroppen får vila. Jag är ingen 5:2:are i praktiken, men jag diggar teorin och anammar gärna tänket; att låta kroppen få vila systemen ibland. Inte bara gasa på med blodsocker och sjuka nivåer av insulin, rakt in i kaklet. Med detta inte sagt att barn ska ha en diet, men det talar för att vi ska hjälpa dem att balansera blodsockret.

 

Man behöver inte vara militant, man kommer långt med det berömda sunda förnuftet. Mer om hur man kan göra i praktiken kommer sen. Nu orkar ni int läsa mer.

Stackars uteliggardjuren?

Våra nötter och ullisar går ute året om. Det är de gjorda för, med tjock päls och ull. Vi har fått frågor om de verkligen vill vara ute i kylan, och det vill de. De föredrar kyla framför hetta, och de har tillgång till vår halmbäddade lada närhelst de vill.

Allmän frukostrast

Allmän frukostrast

Fåren har en egen del av ladan, dit in kommer inte kossorna. De har verkligen försökt, men de kommer inte in genom dörra! Kossedörren är bredare och högre, och därför är den täckt av en köldridå. Allt för att hindra alltför mycket drag inne i ladan. Dragfritt blir det inte i en gammal lada, men med gott om halm att sjunka ner i är det inget problem för djuren att hålla sig varma. Fördelen med att de äter ute är att de även (mestadels) gödslar där ute, det underlättar det sanitära renhållningsarbetet i halmen.

DJrumat på både nära och långt håll

Meeen, vattenfrågan är ännu inte löst. Djuren dricker ur badkaret ute än, och det hålls isfritt medelst våld. Och mular. Och nytt vatten. Frågan är ute på remiss (eller nåt), och förhoppningsvis blir det bättre nästa år. Vintern har varit mild länge, det är först nu vattnet blivit riktigt hårt.

 

Om gris ska vara gott

Jag ska göra det lätt för mig, och er. Det finns så mycket att förmedla, men i korta ordalag gäller: om du ska äta gris, välj en glad gris. I detta ligger så väldigt mycket, och vill du ha en snabbkurs i nordbons förhållande till grisar, lyssna på detta P1-program om grisen. En halvtimme av ditt liv, ge grisen det.

Vad är en glad gris? Jag tror att jag kan uttala mig om detta, som veterinär och grisägare. En glad gris är en bökande gris. I radioprogrammet får ni höra det mycket målande exemplet att en produktionsgris (inomhus, betonggolv, eventuellt lite strö) sover 19 timmar per dygn och äter 30 minuter. En utegris födosöker (dvs bökar, betar, äter) 14 timmar per dygn. Oavsett hur mätt den är! Den är gjord för att böka, pilla, leta. Får den inte utlopp för detta behov blir den deprimerad och frustrerad. Vem vill äta deprimerat kött? Hur gott och hur nyttigt kan det vara?

Varför får inte alla grisar böka? För att det är dyrare. Det går åt mer mat om grisen gör av med kalorier på att röra på sig ute. Dessutom har man avlat på broilerliknande grisar som är gjorda för att växa snabbt, inte för att klara utomhuslivet. Vem avgör om grisen ska få vara glad? KONSUMENTEN. Du alltså.

Dessutom: en stor del av grisköttet som säljs i Sverige är importerat, speciellt ute på restauranger och i färdigmat. Det du då tvingas äta har fötts upp med sämre djurskyddskrav än i Sverige och ofta givits antibiotika i förebyggande syfte. Det ger ett olyckligt kött som dessutom riskerar dina möjligheter att få bra sjukvård i framtiden, på grund av de antibiotikaresistensproblem det skapar. Även av rent egoistiska skäl är svenskt kött alltså bäst, om du vill kunna byta ut en höft när du blir gammal, eller erbjuda dina barn eller barnbarn medicin mot infektioner. Varenda liten salami från standarduppfödd gris är ett hot mot den globala hälsan! Och din. Fattaru?

Kort sagt: kräv svenskt kött när du ska äta och välj i första hand utegriskött. Allt annat är (på riktigt!) idioti. Ditt val spelar stor roll.

 

 

Lammlådor, skynda skynda!

Nu är vi ute i sista minuten, men så blir det ibland. Vi hade alla lammlådor bokade långt innan det var dags för slakt, därför har vi inte lagt ut information om dem här på sidan. Nu blev det avbokningar, och på så vis har vi fått två lammlådor kvar till salu.

Det är våra fina dala päls-fårkorsningslamm vi säljer kött från, och de gått hela sommaren och betat våra hagar och skogsdungar. Vi körde dem sedan själva till det lilla gårdsslakteriet Sörgården. Vi är så glada att det slakteriet finns, de tar så bra hand om djuren både före och efter slakt.

Köttet hängmöras och styckas sedan enligt följande:

  • Lammkotletter
  • Fioler
  • Hals (till gryta)
  • Lägg
  • Sågad bog (till gryta eller stek)
  • Färs

Lådorna levereras redan imorgon kväll, den 9 november, till Örebro och Tyresö! Kilopriset ligger på 160 kr och lådorna väger 10-15 kg, troligen närmare 15.

Välkomna med er beställning!

Önskar sången var sann

Aspelöv och lindelöv och skogen full av nötter? Nej, jag tycker mest det är tomma, urätna skal. Bu för det. Tänk så bra det hade varit om vi kunnat samla lite av alla nötter vi äter, så praktiskt liksom. Men det är alltid någon liten hålborrare som hinner före.

(Men du, H, är ingen nöt, och dig gratulerar vi dessutom på födelsedagen! Kanske med en kärnfull sång?)

Kycklingkavalkad

 

Som en dragkedja, lika svår att öppna utan draggrunka

Som en dragkedja, lika svår att öppna utan drag-grunka

Nu ska ni få se lite bilder på hur de kom ut i ljuset, våra nyaste små. En del av bilderna är synnerligen grumliga, de är tagna genom kläckmaskinens opaka plast. Men anar gör ni säkert?

Huvudet ute, spjärnar med foten mot skalkanten

Huvudet ute, spjärnar med foten mot skalkanten

Det är faktiskt rätt otroligt att de tar sig ut. Det är inga sköra såpbubblor de försöker ta hål på, dessa minihoudinisar! Titta på det här äggskalet, det är precis detsamma som på de två bilderna ovan:

Bryt er ut ur en sån om ni kan!

Bryt er ut ur en sån om ni kan!

Vi lät kycklingarna ligga kvar i kläckaren en till två dygn för att torka innan vi flyttade över dem till värmelampsburen.

Alla utom ett ägg kläcktes. M öppnade det sista ägget försiktigt när det borde varit kläckt för över ett dygn sedan. Inuti låg en väldigt svag kyckling, den hade inte orkat bryta sig ut. Troligen var det inte bara fel på själva utbrytningen, något underliggande var antagligen på tok. Den klarade sig inte, trots kuvösvistelse. Det är alltid sorgligt när små liv inte orkar, men vi är tacksamma att så många som 17 stycken små ylliga kyllingar ändå fick komma ut i ljuset. De är en glädje!

Ännu fler nykläckingar

Ännu fler nykläckingar

Hur en liten ser ut i värmelampans sken

Hur en liten ser ut i värmelampans sken

 

Kycklingar ur papparat

17 nya små liv har kläckt sig ut i ljuset, och med vilken glöd de gjordet! Det är ganska tjocka skal i blandrashönornas ägg, men de små kämpade sig ut med näbbar och klor. Nu bollar de omkring under en värmelampa, för någon mammahöna har vi inte att tillgå för tillfället.

Det är grannens ägg vi kläckt, helt och hållet utan annan kvinnnokraft än att jag eventuellt lagat maten som M har ätit innan han startade kläckmaskinen. PUH, läs det utan att andas om ni kan!

 

Bilder kommer, men jag kan redan nu beskriva verksamheten under värmelampan för er:

  • En pickar på en prick.
  • En pickar på pickprickarens näbb. Och blir besviken.
  • En somnar stående, lutad mot en kycklingvän.
  • En kycklingvän somnar också stående, lutad mot en tredje kycklingvän. Soooom visar sig vara en sorts ovän, för hen går sin väg. De båda tidigare vännerna rasar därmed ihop och vaknar.
  • En har eyeliner.
  • En pickar på skräp i vattenautomaten och upptäcker på så sätt att vatten kan drickas.
  • En stirrar oavvänt på sin matmor (eh, på mig alltså) och ser ut att förstå preciiiis.
  • En försöker klia sig bakom ögat med ena foten, blir rädd för sina egna gigantofötter och piper så förskräckt att två andra kycklingar hoppar högt.
  • En är en exakt kopia av kycklingen intill.
  • En ser ut som en pingvinunge. Men hur?
  • En sitter mest och blinkar, det här blev för mycket för en alldeles nykläckt.
  • En saknar något, men vet inte vad. Pickar lite istället.
  • En springer några steg.
  • En fortsätter picka på osynlig mat när de andra segnat ner och störtsomnat. Men de andra vaknar ju snart. En cykel är så kort.

Ungefär så. Kyckling-tv när den är som allra bäst.

 

 

Gott på ett varmt sätt, också

En del av er tycker kanske att sommaren är för o-het. Det beror liksom lite på var i världen man befinner sig, och vad man ägnar dagarna åt. Jag är rätt nöjd med sommaren som den är och har varit. Om du mot förmodan inte håller med, då har jag ett kakrecept åt dig.

Trogna Bufféläsare kan känna igen receptet, och ursprungligen kommer det från en matblogg som Sarah Britton har. Ennywejs, vi testade kakorna igår, och de var godare än man kan tro. Faktiskt. Inte vidare snygga, M sa att de liknade grävlingsdynga, men skönhet är inte allt. De var godast att äta samma dag, blev lite för mjuka dag två. Det kan dock ha å göra med att jag inte plattade till våra kakor (för det hade de missat att skriva i tidningsreceptet, men så står det på Sarahs egen sida). Nästa gång gör vi plattare kakor, helt enkelt.

 

Svartbönskakor med chili och choklad

Sätt ugnen på 175 grader. Blanda 2 msk linfrön (eller chia) med 3/4 dl honung och 1/2 tsk vaniljpulver. Låt stå. Under tiden mixar (med knivar alltså, fortfortfort och med hjälp av elektricitet, annars hade jag skrivit blandar) du 2 dl kokta svarta bönor (direkt från tetran täxämpäl, ba kööööör) med 2 msk olja (jag använde raps, men Buffé tycker inte-lika-närproducerad-kokosolja), 3/4 dl kakao och 1/2 tsk cayennepeppar (fast jag tog en bit torkad chili å smulade ner).

Ta bort mixknivar å annat (aktarej!) och rör i 3/4 dl (eller meeeer) hackad mörk choklad (för det är ju typ medusin) och eventuellt lite hackade torkade bär (jag skippade det helt, men Buffé tyckte tranbär). Rör ner honungsfrösmeten också.

Klicka ut smeten på en plåt, typ lagom stora klickar, och platta till dem lite. Strö över flingsalt (ja, det blir både fint och gott!).

Grädda i typ 20 minuter. Ät och bjud och ät.

Nästa gång gör vi lätt dubbel sats, det här blev ju bara typ 10-12 stycken. Just det där lite stabbigt sötsalta med bitar av choklad, och med chilin som liksom värmer efteråt. Gillart!

 

Ett mycket rustikt sorts parasoll

En av de bästa sommarplatserna hos oss måste vara under de gamla äppelträden. Nu när det varken snöar eller regnar kan vi sitta i trädgårdsmöblerna och titta upp genom grenverket. Och se på himlen. Solen silar ner genom löv och grenar och kart, och allt det gröna ger oss ett behagligt tillstånd – ett lugn.

Åt byvägen till växer en jasminhäck upp, men än så länge har vi rätt bra koll på vilka som behagar susa förbi. Och de har rätt bra koll på oss. Det är väl därför byvägar finns?

Men allra bäst är utsikten genom grenarna, genom ljuset och det gröna. Så skönt.

Ur fot i mun

Klofingrig?

Klofingrig? Klomunnig?

Jag vet, hon ser inte nöjd ut. Hon ser ut som om hon undrar om det (snällasnälla) är okej att hon bär på en tuppfot. Precis innan bilden togs hade hon rejsat järnet med foten i munnen, fram och tillbaka på vallen, fortfortfort. Men när jag hejdade henne för att ta kort trodde hon att något var på tok. Därav blicken.

Men visst får hon leka med tuppfoten, även om det i våra ögon ser en smula… ovant ut. Att foten inte längre sitter på en levande tupp har sina rimliga skäl och naturliga förklaringar. Tupparna var på tok för många och för hårda på (och mot) hönorna, det gick inte att ha dem kvar. Det är överskott på tuppar, de skänks bort till höger och vänster. Så våra fick bli mat till oss, och vi åt dem med respekt.

Men någon finge gärna förklara för mig varför det alltid blir så stor andel tuppar när vi får kycklingar?