När våra kvigor kom till oss var de rätt okunniga i betandets konst, och dessutom var de tonåringar i skallen. De drev hit och dit i hagen, helt stokastiskt och ganska oseriöst. De lajjade med träden i dungen, de småbetade lite mot vägen till, de strövade och småpratade. Man kunde riktigt höra deras domba-jaba-samtal genom… Läs mer Betandets ädla konst
Såhär gjorde han, fast oftast stående på en husmorspall. Typ 92634785901 gånger. Britta tittade på. Ungefär lika många gånger. Och såhär fint blev det. Tänk vad han kan, den där M. (Nej, det är inte helt nya bilder längre. Men de får inte gå er förbi, tänker jag. Strikt kronologi är för fegisar.)
Halva flocken, ungefär. Så mångfärgade är de, våra betesdjur. Fåren ser ut som mini-gotlandsfår, hur (korsningar med) pälsiga dalafår de än må vara. Och våra svarta angus är även röda, för det kan de ju vara. De röda alltså. Inte de svarta. Längst bak skymtar ni Pärlas dotter Annika, stor som ett hus. Falukorvsbrun, och… Läs mer På rad i rad