Jag har gett upp hoppet om mänskligheten

 

Det betyder inte att jag inte kan se det vackra som finns omkring oss, eller att jag inte vill fortsätta hålla rent framför min egen glashusdörr. Men i det stora hela är det tyvärr kört för mänskligheten.

Jag hyste större hopp förut, trodde att de som bestämmer kunde fatta bra beslut. Kunde se när det brådskade. Men de är bara små hungriga människor, de med. De borde ha satt ner foten, sagt stopp. Men de bara debatterar och tar lunch och går hem. Överallt i världen.

Det är naivt att tro att viktiga förändringar kan gå fort. Men när det handlar om så stora saker som hela världens möjligheter till grundläggande sjukvård kan man tycka att regeringar och presidenter borde GÖRA NÅT. Typ nyss! Den nya digerdöden flåsar oss i nacken, och vi bara skrattar åt att det kittlar.

Jag pratar som vanligt om antibiotikaresistensen, den som hotar varendaste en av oss. Den som sprider sig och kan ta kål på både dig och mig och vem som. Inom en snar framtid kommer mänskligheten ha fallit för eget grepp. Cancervården får lägga ner, transplantationer blir omöjliga, enkla ingrepp som blindtarmsoperationer blir direkt livsfarliga, neonatalvården kommer inte kunna rädda de små späda barnen, människor runt omkring oss kan komma att dö av sår eller infektioner som vi förut bara tog lite piller mot.

Domedagstankar? Skojar eller överdriver jag? Nej, dessvärre. Vi är på väg tillbaka till tiden innan antibiotikan upptäcktes. Resistensen mot antibiotika sprider sig, och mänskligheten tittar bara på. För det är enklast så. För att hejda resistensspridningen måste vi ju agera och tänka själva, och det orkar vi ju inte. Och nej, det är tyvärr inte så enkelt som att uppfinna en ny sorts antibiotika. Vi ligger hela tiden steget efter biologin här, och vi kan inte lägga ansvaret på tekniken. Den är körd.

Jag vill skrika i min megamegafon att de som bestämmer måste förbjuda missbruket av antibiotika nu. Genast! Inte skriva handlingsplaner för saker som eventuellt kan komma att hända 2025. Nu genast! SLUTA ge djur antibiotika i förebyggande syfte (obs, förbjudet i Sverige sen 30 år, men pågår på många ställen i världen), ge dem mer utrymme och håll rent hos dem istället! SLUTA sälja antibiotika utan recept (obs, inget svenskt problem)! SLUTA låta läkare eller veterinärer sköta försäljning av antibiotika (obs, sker inte i Sverige), så att de tjänar pengar på att patienten får antibiotika. SLUTA kräva antibiotika när du själv går till läkaren med en okomplicerad virusinfektion! SLUTA ta lite överbliven antibiotika “för säkerhets skull”! SLUTA turista blåögt i länder där antibiotikaresistensen är så utbredd att du riskerar att få med resistenta bakterier hem i tarm eller sår!

Är det för mycket begärt, herr Gemene Man och fru Den-som-bestämmer? Orkar du inte bry dig? Men så skaffa dig en annan planet då, för du får inte bo kvar här och sabba min.

 

Ah, du undrar såklart. Vad kan just du göra åt det redan idag? Du kan göra något enkelt: köp svenskt om du köper kött och mjölkprodukter. Börja där. I Sverige får djuren ytterst sällan antibiotika, och aldrig i förebyggande syfte. Och kräv att den som köper in maten som du får på restaurang/skola/förskola/sjukhus gör detsamma. Och om du har en megamegafon, använd den för att sprida kunskap som kan rädda liv.

Behöver du fler argument? Läs här, det står väldigt bra formulerat där!

Det man inte har i maskinparken…

…det får man ha i plånboken. Och ge till andra, alltså. Så att de kan ha sin något större maskinpark.

Vi har ingen traktor, och definitivt inga maskiner att köra gräs med. Sååååå, då anlitar vi det företag som flertalet grannar också gör, och får gräset kört åt oss. En mäktig känsla, att se traktorn mullra fram över den egna marken, klippa och lägga i strängar, bala och plasta. Det är så på riktigt på något sätt.

Nu ligger det sköna gröna fodret i sina vita balar, återstår bara att hitta en bra plats att lägga dem på. (Allt är första gången på gården för oss i år, alla frågor blir lätt så stora då.)

 

Något ni aldrig tidigare sett?

Ni har kanske inte har vågat titta nära nog?

I snickarbodens lilla hemligskåp stod sju miljarder (minst!) olika glasflaskor. En del fina, andra fula. Den här flaskan var både och, kan man säga. I alla fall när vi tittat ner i den. Detta är vad vi såg:

Lelle lelle musen ä alldeles avliiiden

Lelle lelle musen ä alldeles avliiiden

Vackert och sorgligt. Vilket öde han fick, den lille gnagaren. Svårt att säga vad han hade att äta tills han inte hade att äta mer, men helt ensam där nere verkar han inte ha varit.

Tål att tänkas på.