Tvålsamhet

Den som väntar på nåt gott, och så vidare: nu är tvålarna klara. Tvålmassan på bilden skars itu redan när den var klar i mars, och nu har dessa bitar och deras slätare kusiner mognat färdigt. Varianten på bilden innehåller havregryn för en schysst skrubbeffekt.

Det är något alldeles särskilt att använda egen tvål. Receptet (tack igen, E!) bygger på talg från egna nötkreatur, och ger därför en breddad tacksamhet. Jag skulle önska mig ett recept som bygger helt på lokala råvaror, det ska jag prova nästa gång. Den här sorten innehåller oliv- och rapsolja, kokosolja, äggulor, mjölk, ullfett, bivax och doftoljor (bland annat ylang ylang och patchouli). Nästa gång blir det nog en utan kokos och olivolja, för att visa min vilja till lokal uppmuntran.

Resultatet då? Jodå, man blir faktiskt både ren och härligt mjuk av tvålen. Doften är ganska vild och grönt blommig. Som en djungelberså?

Natan var en Nat-ann, ingen ann-an

Jag har inte skrivit på så länge, men det har sina skäl. Jag förstår om ni funderat er blågrå över vad vi sysslat med under tiden, och det här är ett av skälen: Natann föddes.

Natann är dotter till Annika, som i sin tur är dotter till vår första ko Pärla. Vi har alltså en mormor i hagen! Annika är inte mycket hanterad som ung, hon växte upp på den gård som Pärla bodde på när vi själva var gårdslösa. Hon fattar alltså inte riktigt hur bra kompisar vi skulle kunna vara, vilket Pärla ju gör.

Därför var det väldigt skönt att kalvningen gick bra, vi behövde inte rycka in. Annika kalvade själv ute i hagen en morgon, och vi höll ögonen på henne och kalven på håll sedan. Jag var orolig och tyckte inte att den lille kom på benen fort nog. Det här var innan snön kom, det var milt och ingen risk för köldskador å annat träligt, inte så länge Annika skötte sitt jobb. Men gjorde hon det?

Vi såg att hon slickade det lilla knytet, men sen gick hon en bit bort och betade. Typiskt henne att bara tänka på mat! Knytets mat då?! Det hade hon ingen plan för, hade inte köpt ersättning eller någe, inte frågat mor sin hur man gör med småttingar. Pust. Hon var i alla fall säker på en sak: kalven skulle heta Natan, eftersom hon föddes på Natanaeldagen. Vi sa okej och jajamensan, men stavar det Natann. Ho är ju en ho, liksom. Typiskt Annika.

Nyaste lilla nöten

Nyaste lilla nöten

M hämtade in Natann till ladan (i en skottkärra, som hon försökte springa ur), så nu låg hon i alla fall torrt och gott. Men sen då? Hon hade en sammandragen sena i ena frambenet och var rätt krokhasig = gick knackigare än en vanlig nyföding. Annika stod inte still för fem öre, så kalvis hann ju aldrig fram till juvret för att få den nödvändiga råmjölken.

Det var en sån där dag som som blir dåliga filmmanus. Helt osannolikt mycket krånglade och jag ska berätta mer om det en annan gång. Låt oss sammanfatta det med att den vi hoppats kunde ha råmjölk hemma var och långshoppade inför jul. Och sen fick vi bogsera hem bilen. Suck? Ja, men på vägen hem passerade vi en räddare i nöden: bonden med en nykalvad ko som kunde ge donera råmjölk till oss. Under och dunder, glädjeskrik och utandningar!

Efter att förgäves ha letat i lådorna (sa jag att vi bor i ett renoveringskaos?) efter vår kalvnappflaska, fick M ta den fungerande bilen till ännu en granne och låna en napphink. Medelst denna fick vi i Natann en hel del råmjölk, och hennes lilla mage var inte längre så tom. Men skulle det fortsätta så, med matning? Vad skull Annika göra istället? Fika?!

Mor och dotter fick gå ihop i ladan, och vi stödmatade Natann lite så att hon inte skulle tappa sugen. Hon fick jaga efter morsans juver så mycket hennes små ben pallade, och hon gjorde det så modigt. Vi stretchade hennes framfot under dagen, och den rätade sig lite i taget. Haserna skärpte sig också när hon väl rätat upp sig. Men morsan höll mjölkbaren stängd.

Tills kvällen därpå, när vi kom för att ge Natann hennes kvällsmål. Då stod Annika som ett ljus, och det smackade ivrigt vid hennes juver. Underbara ljud! Jubelklang och trumpeter, än en gång!

Och så har det löpt på. Natann äter och sover, Annika äter och äter. Och matar. Nu funkar det, och vi är innerligt tacksamma. Ljudet av en kalv som diar kan få axlar att sjunka på ett helt avgörande sätt.

Korv från äppliga grisar – kom å köp!

Nu finns Sparvåsens falukorv och prinskorv till försäljning här på gården. Passa på att köpa på er en omgång, förra gången vi gjorde falukorv tog den snabbt slut! Det är första gången vi låter göra prinskorv, men vi anar att det inte blir den sista. Robertsons Charkuteri i Örebro är de som tillverkat korven av våra äppelmättade grisar, och de har gjort det med den äran.

Det är en synnerligen läcker omgång korv, långt godare än dussinkorven i kyldisken. I vanlig falukorv är salthalten onödigt hög för att den ska tåla att ligga länge i affären, något ni kan läsa om här. Vi valde att låta göra en lagom salt korv (1,7 g salt per 100 g korv), så att man känner mer smak av kryddor och av själva köttet. Resultatet blev en korv med sirlig sälta och kryddig eftersmak – precis så underbart god som vi ville ha den.

Vi är väldigt nöjda, och det vet vi att ni också blir. God korv gjord på kött från äppliga grisar som gått ute och haft ett riktigt fint grisliv – det är svårslaget!

Om några veckor kommer det gå en korv- och skinkleverans till Tyresö, passa på att redan nu boka era varor. Redan nu kan ni komma hit till gården och köpa, eller få levererat till Kumla och Örebro. Prislistan hittar ni här. Boka här i kommentarsfältet eller maila oss på elisabet@frisendahl.se.

 

Karins håriga bröst

Om ni följer oss på facebook vet ni redan att 977 Karin och lillkalven Niklas har flyttat hit. Karin är en ekologisk mjölkko från en bonde i närheten, och hon har fått en adoptivson med sig hit. Tanken är att hon ska ge Niklas all den mjölk han behöver, och överskottet går till oss.

Som vi längtat efter att ha egen mjölkko igen! Tokar, kan man tycka, det är ju så lätt att köpa i paket i affären. Men då har man inte haft en egen ko hemma, för det är så mycket mer än mjölken. Att få höra henne idissla, känna hennes varma flank mot kinden när man mjölkar, att få ta del av det rika hon ger. Med en så rar ko som 977 Karin är det helt enkelt ljuvligt att samarbeta, även om hon såklart producerar en hel del dynga. Kor gör ju det. (Vår förra mjölkko var en ganska hetlevrad rödkulla. Inte alltid ljuvligt eller smärtfritt, kan man säga.)

Just nu står Karin inne i ladan med Niklas för att vänja sig vid oss och upprätthålla en karantän mot de andra nötterna. Vi hade först tänkt att de skulle gå ute i en egen hage, men Niklas fattade inte alls vad staket var och for all världens väg. Adoptivmamman Karin blev alldeles hormonell och brölade runt och försökte få honom att stanna, vilket bara ledde till att han raketade iväg än snabbare. Inte hållbart. Vi får ta det stegvis, det var tydligt det!

Gräset var inte grönare hos grisarna

Gräset var inte grönare hos grisarna

(Men det håriga bröstet dådå? Jo, när man handmjölkar känns det schysst att inte ha så hårigt juver, det fastnar lätt i nyporna och är oskönt för kossan. Jag tog helt enkelt en liten trimmer och rakade bort överflödigt hår. Inte alla Karinar som har rakat bröst!)

Lika barn?

Mg var så stolt häromdan när hon fick bära matsäcksväskan själv. Vi skulle ut i skogen och röja (en del av oss på riktigt, andra mer härjande), och då krävdes färdkost såklart. Hon växte flera decimeter av att få på sig den ärvda väskan.

Stor blev hon också när lillasyster föddes (för precis två månader sen idag!), både för oss och i skaran. Hjälp så liten en liten är, och så stor en före detta liten kan bli – över natt!

Sotlugg och linlugg

Sotlugg och linlugg

Det man inte har i maskinparken…

…det får man ha i plånboken. Och ge till andra, alltså. Så att de kan ha sin något större maskinpark.

Vi har ingen traktor, och definitivt inga maskiner att köra gräs med. Sååååå, då anlitar vi det företag som flertalet grannar också gör, och får gräset kört åt oss. En mäktig känsla, att se traktorn mullra fram över den egna marken, klippa och lägga i strängar, bala och plasta. Det är så på riktigt på något sätt.

Nu ligger det sköna gröna fodret i sina vita balar, återstår bara att hitta en bra plats att lägga dem på. (Allt är första gången på gården för oss i år, alla frågor blir lätt så stora då.)

 

Syrénsaft, en smak på allas läppar?

Ambrosiasaften, nu på burk

Ambrosiasaften, nu på burk

Den blev väldigt god, den skriver jag under på. Dessutom: trenddrycken framför andra, tydligen? Eller?

Smaken kan beskrivas som ett mellanting mellan rabarber och blodgrape, ni hör ju hur gott det låter! Och med en hel del citron i receptet blir det inte för sliskigt, passar bra som måltidsdryck. (Om man har slut på mjölk täxämpäl. Komjölk alltså. JU!)

Till uteplurret, sa karpen

I väntan på?

I väntan på?

M har tre antika karpar som längtat ut till något större än en ibc-tank. Nu har de det! Handgrävd, dammplastad och med en mäktig (?) pump till.

Häpp! Ser ni karpen i dammen?

Häpp! Ser ni karpen i dammen?

Han gräver dammar som andra gräver i bregottpaketet, typ ba sådär liksom. Tjoff tjopp, så är det klart.

Nu fattas bara lite frodig flora kring dammeriet, men känner jag M rätt så fixar han det också snart. Han är en mycket mäktig man, på det där agronomiga viset.