Natan var en Nat-ann, ingen ann-an

Jag har inte skrivit på så länge, men det har sina skäl. Jag förstår om ni funderat er blågrå över vad vi sysslat med under tiden, och det här är ett av skälen: Natann föddes.

Natann är dotter till Annika, som i sin tur är dotter till vår första ko Pärla. Vi har alltså en mormor i hagen! Annika är inte mycket hanterad som ung, hon växte upp på den gård som Pärla bodde på när vi själva var gårdslösa. Hon fattar alltså inte riktigt hur bra kompisar vi skulle kunna vara, vilket Pärla ju gör.

Därför var det väldigt skönt att kalvningen gick bra, vi behövde inte rycka in. Annika kalvade själv ute i hagen en morgon, och vi höll ögonen på henne och kalven på håll sedan. Jag var orolig och tyckte inte att den lille kom på benen fort nog. Det här var innan snön kom, det var milt och ingen risk för köldskador å annat träligt, inte så länge Annika skötte sitt jobb. Men gjorde hon det?

Vi såg att hon slickade det lilla knytet, men sen gick hon en bit bort och betade. Typiskt henne att bara tänka på mat! Knytets mat då?! Det hade hon ingen plan för, hade inte köpt ersättning eller någe, inte frågat mor sin hur man gör med småttingar. Pust. Hon var i alla fall säker på en sak: kalven skulle heta Natan, eftersom hon föddes på Natanaeldagen. Vi sa okej och jajamensan, men stavar det Natann. Ho är ju en ho, liksom. Typiskt Annika.

Nyaste lilla nöten

Nyaste lilla nöten

M hämtade in Natann till ladan (i en skottkärra, som hon försökte springa ur), så nu låg hon i alla fall torrt och gott. Men sen då? Hon hade en sammandragen sena i ena frambenet och var rätt krokhasig = gick knackigare än en vanlig nyföding. Annika stod inte still för fem öre, så kalvis hann ju aldrig fram till juvret för att få den nödvändiga råmjölken.

Det var en sån där dag som som blir dåliga filmmanus. Helt osannolikt mycket krånglade och jag ska berätta mer om det en annan gång. Låt oss sammanfatta det med att den vi hoppats kunde ha råmjölk hemma var och långshoppade inför jul. Och sen fick vi bogsera hem bilen. Suck? Ja, men på vägen hem passerade vi en räddare i nöden: bonden med en nykalvad ko som kunde ge donera råmjölk till oss. Under och dunder, glädjeskrik och utandningar!

Efter att förgäves ha letat i lådorna (sa jag att vi bor i ett renoveringskaos?) efter vår kalvnappflaska, fick M ta den fungerande bilen till ännu en granne och låna en napphink. Medelst denna fick vi i Natann en hel del råmjölk, och hennes lilla mage var inte längre så tom. Men skulle det fortsätta så, med matning? Vad skull Annika göra istället? Fika?!

Mor och dotter fick gå ihop i ladan, och vi stödmatade Natann lite så att hon inte skulle tappa sugen. Hon fick jaga efter morsans juver så mycket hennes små ben pallade, och hon gjorde det så modigt. Vi stretchade hennes framfot under dagen, och den rätade sig lite i taget. Haserna skärpte sig också när hon väl rätat upp sig. Men morsan höll mjölkbaren stängd.

Tills kvällen därpå, när vi kom för att ge Natann hennes kvällsmål. Då stod Annika som ett ljus, och det smackade ivrigt vid hennes juver. Underbara ljud! Jubelklang och trumpeter, än en gång!

Och så har det löpt på. Natann äter och sover, Annika äter och äter. Och matar. Nu funkar det, och vi är innerligt tacksamma. Ljudet av en kalv som diar kan få axlar att sjunka på ett helt avgörande sätt.

Lättare att se inåt

Jag behöver inte vara på plats på gården för att göra reklam för vår fantastiska granne i norr: Egeryds. Från jord till bord: de har flera vägar dit. Här är några, och jag rekommenderar deras skapelser varmt. Det är en häftig känsla att kunna gå till grannen och handla till det dagliga brödet, och på vägen dit passera åkern som roten till allt det goda vuxit på. Och axet. Och… ja, ni fattar.

Allt det där stora lilla lilla känns viktigt. Extra mycket nu när världen utanför känns… svår. Ni vet.

Goa grannar

Vi har haft tur med våra grannar, det är ett som är säkert. När vi bestämde oss för att köpa gården hade vi inte gjort någon djupare inventering av hur många galningar grannskapet innehöll (trots att vi borde veta bättre, vi har bott nära såna förr), men det verkar inte ha gjort så mycket. Sparvåsens grannar är ju hur gulliga som helst! Galningar kan väl vara gulliga de med, men dessa är mer gulliga än galna. Tror vi?

Hur som helst fick vi en grann pumpa av en granne igår, och den blev syltad. Dock upptäckte vi halvvägs in i processen att vi hade för lite socker hemma, så pumpagrannen fick låna oss det med. Dubbelsnällt, liksom! Vi har sällan särskilt mycket socker hemma, är ju vana vid att ha honung i det mesta. Men just med inläggningar och dylikt (som inte ska frysas) använder jag socker. Min respekt för hushållskemin är grundmurad, en vill ju inte ha botulism, till exempel.

Förhoppningsvis botulismfri

Förhoppningsvis botulinumfri

Hur som haver, vi använde samma recept som på förra gården. Där odlade vi schwajnmånga och stora pumpor på en djupbädd, de trivdes vansinnigt bra. Mycket syltad pumpa blev det, och ugnsbakad pumpa, och falska ostkakor. Pumpa är väldigt användbart, och himla smidigt att hantera. Jämför pumpan med en annan läckerhet: jordärtskockor (som vi fick av samma granne, det gullet!). Iiiiinte lika lätta att bara hoppchoppa ner i en maträtt va? De är knöliga och små och gömmer jord i springorna. Men goda som sjutton, det förnekar jag icke. Det skriver jag under på. Häpp!

Bara för att det är ovanligt

Om vi hade haft regnbågar överallt och hela tiden, hade vi då beundrat dem så?

Det är väl ungefär lika troligt som att vi förstår hur bra vi faktiskt (oftast) har det, mitt i vanliga vardagen.

Hur sliskigt det än må låta: jag måste bli bättre på att stanna upp. Det är lätt att bara snubbla vidare, inte lyfta blicken.

Är du bra på det?

Goda grannar

Ingen stjärtmes

Ingen stjärtmes

Vi har haft turen att köpa en gård med vänliga grannar, och en av dem nätfiskar. Näj, näj, inget sånt där modärnt på internet! I sjön fiskar han.

Mindre tursamt för fisken dock, som hamnar i vår gryta. En mycket tacksam gryta, skall tilläggas. Det som blir över får hönsen. (Vi skulle kanske kalla dem Slumpen, fast då skulle ju inget lämnas åt dem?)