Grisviktigt

Nog för att jag alltid anat att det var något extraordinärt med grisar, men jag har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på det. Grisen Bettan på vår förra gård (hon bor kvar där än!) kunde sitta på kommando, men hon gjorde det för att vara artig. I hennes grisögon kunde man avläsa helt andra känslor än bara grishunger, gristörst, griströttma. Hon hade koll. Stenkoll. Men hon sa inget.

Nu har jag bevis på att även våra grisar döljer något, att de vet mer om oss än vi kanske vill att de ska:

Ser ni den lilla blå hörsnäckan i grisens öra? Vem lyssnar hon på?

Ser ni den lilla blå hörsnäckan i grisens öra? Vem lyssnar hon på??

Ser ni Lars' dolska blick? Hur han låtsas leta efter något i leran, men har råkoll på vad fotografen gör!?

Ser ni Pierres dolska blick? Hur han låtsas leta efter något i leran, men har råkoll på vad fotografen gör…

Här ser man hur Pierre låtsas solbada, men i själva verket döljer han kommunikationsradion. Vad säger han, varför, och till vem??

Här ser man hur Pierre låtsas solbada, men i själva verket döljer han kommunikationsradion. Vad säger han, varför, och till vem??

Underskatta aldrig en gris.

Bildsläpp från kosläpp

Jag vet att ni väntat och längtat, men nu är de långa svåra timmarna över. Ni ska få bilderna, varenda en. På ko- och kalvsläppet, alltså när Karin och Niklas fick braka ut i hagen med de andra nötterna. Varsågoda!

Man kan se den något jagade blicken hos morsan: kommer han rymma in till grisarna igen?

Man kan se den något jagade blicken hos morsan: Kommer han rymma in till grisarna igen??

Vänta Niklas, kor kan inte vända på en femöring!

Vänta Niklas, kor kan inte vända på en femöring!

Väääänta, sa jag juuuuuu!

Väääänta, sa jag juuuuuu!

Sådärja. Pottpaus. Puh.

Sådärja. Pottpaus. Puh.

Det gick hur bra som helst. Niklas fick en liten stöt av staketet och sen höll han undan från det. Sprang längs med och kollade gränserna, men han tänjde inte på dem. Tog sig faktiskt tid att inspektera grisarna i grannhagen, men försökte inte umgås med dem närmare.

Skönt för oss, och definitivt skönt för supermorsiga Karin. Nu är de en del av flocken, på riktigt.

Grisinformation

Det var ett tag sen ni fick träffa gresarna, eller hur? De har det bra i sin nu ganska bruna hage, de har bökat upp varenda liten kvadratcentimeter. Varma dagar badar de gyttjebad, solar, gräver ner sig under rishögen eller ligger i skuggan av sin hydda.

Pierre, husseknäaren

Pierre, husseknäaren

Grishuset är förresten snart för litet och får byggas ut, trynisarna växer ju som sjutton! Men än är det somrigt nog att slagga under bar himmel, hårdare tider kommer…

Lelle Lars, alias Silvernos

Lelle Lars, alias Silvernos

Det är så roligt att se grisarna kuta runt i sin hage, de kan verkligen få riktiga ryck. Grymtar till och far iväg, bara på skoj. Då måste de andra kuta efter, och grymta lika uppjagat. De jagar varandra, stångas lite, far runt. Och strax därefter bökar de lika djupt och koncentrerat som innan. Kutandet ett minne blott.

Jenny, måndagsexemplaret

Jenny, måndagsexemplaret (men det får ni läsa mer om en annan gång)

Bara för att det är ovanligt

Om vi hade haft regnbågar överallt och hela tiden, hade vi då beundrat dem så?

Det är väl ungefär lika troligt som att vi förstår hur bra vi faktiskt (oftast) har det, mitt i vanliga vardagen.

Hur sliskigt det än må låta: jag måste bli bättre på att stanna upp. Det är lätt att bara snubbla vidare, inte lyfta blicken.

Är du bra på det?

Gresar, i sitt esse

Lars, Jenny och Pierre har funnit sig mer än väl tillrätta. De bökar mer än betar nu, och kutar gärna hagen kring på kvällskvisten. Äntligen har de fattat hur ett gyttjebad fungerar!

De kommer så fort att grisöronen flaxar om man ropar på dem, och alla utom Pierre den Försiktige låter sig klias. Det är en fröjd att ha dem på gården, gullgrisarna.

38 39

Magmuskler i hårt arbete

22

Såhär gjorde han, fast oftast stående på en husmorspall. Typ 92634785901 gånger. Britta tittade på. Ungefär lika många gånger.

Och såhär fint blev det. Tänk vad han kan, den där M.

23

(Nej, det är inte helt nya bilder längre. Men de får inte gå er förbi, tänker jag. Strikt kronologi är för fegisar.)

Hur det såg ut för några veckor sedan

16

Vi hade besök av lite skogsmaskiner tidigare i våras, här ser ni lite spår av vad de åstadkom. De gjorde saker med träden också, och tog med sig en drös tändsticksblivare och snyggekar. Det de gjorde med marken är faktiskt inte enbart av ondo, även om det är lite oskönt för ögat. Inte så välkammat liksom.

Men den skäggigaste ornitologen i familjen noterade genast att leran drog till sig till exempel hämpling och sädesärla. Skönt att göra nytta på ett nytt och lerigt sätt!

17

Människobarnens störste (på gården, obs obs) utnyttjade lerigheten till max – hon fyllde både stövlar och byxor med hagvatten. Härligt att få bli riktigt genomblöt, och sen gå in och bli varm och torr igen!

 

På rad i rad

12

Halva flocken, ungefär. Så mångfärgade är de, våra betesdjur. Fåren ser ut som mini-gotlandsfår, hur (korsningar med) pälsiga dalafår de än må vara. Och våra svarta angus är även röda, för det kan de ju vara. De röda alltså. Inte de svarta.

Längst bak skymtar ni Pärlas dotter Annika, stor som ett hus. Falukorvsbrun, och rätt lik en dylik i formen.

En riktig liten besättning

Vi klämmer in alla djur på en gång på klämdagen! Eller nä, alla kom inte idag. Men den här veckan, det är så sant.

I lagården bor t ex fler nu än nyss, och det känns på lukten. Lars, Jenny och Pierre har flyttat in. De är guldgrisar (googla det, om du vill) och ska snart få gå ut. Vi ska bara bekanta oss lite mer först, och lära oss klia varann på ryggen å sådär. Grisrotborsten har redan börjat jobba!

Och vet ni vad, ute i hagen går sex nyanlända anguskvigor, basådär. Det var i grevens tid, nu får de äta allt de kan av det gröna överflödet. Grundtanken var ett gäng stutar, men det fick bli kvigor. Fyra svarta å två bruna, om det nu spelar någon roll. Fyra ben och svans har de allihop, men än så länge vet vi inte vem som är vem. Återkommer om det.

De drar runt i hagen, precis som ett gäng tonårsbrudar på helgstråt. Kikar och nosar, repar lite gräs och dricker regnvatten ur skogsmaskinspåren. I skrivande stund har de precis hittat fram till vattenkaret, så nu kan de ju borsta tänderna å gå å lägga sig. Som en annan.