2018: Dags att beställa köttlådor, hörrni!

Tro det eller ej, här är ett inlägg! Det trodde ni knappt kunde hända längre, eller hur? Nu när Instagram och Facebook åguvetallt kryllar ut “information” över världen är det inte lätt att räcka till på en sån här sniglig gammal blogg. Men om någon nu av en händelse skulle titta förbi här, får bloggen ju se till att vara lite uppdaterad. Den är rätt anskrämlig i sin nuvarande form, men inom kort ska den piffas till. Håll ut!

Tills dess: Här är info att ladda ner om vår köttlådebokning. Den är i full gång, och JA, ni vill hänga på. Missa inte chansen att få en låda helt underbart mört nötkött från djur som haft ett riktigt bra liv. Ska du äta kött ska det vara finkött, och våra köttlådor är precis det: finköttets finkött. Hållbarhet i kylskåp: köttet blir allt mörare i sin vakuumförpackning under sin utlovade 35 dagars-hållbarhet (inte färsen, den fryser du så fort frysen orkar), hållbarhet i frys: minst ett år. Och så länge kommer köttet inte att räcka. Tro mig.

Innehållet i tidigare års låda: varken mer eller mindre

Lammlådorna fullbokade! Är du mer intresserad av en lammköttlåda? Skynda dig att läsa här och boka, för vi har väldigt få lådor i år! Nytt för i år är att det även går bra att köpa ett halvt lamm. Detta står inte i infobladet (ändrades nu, på allmän begäran), men samma pris gäller för helt och halvt lamm.

Galna grimassjukan på kalv

Äntligen har ni väntat färdigt! Här kommer bilderna ni längtat efter, de som visar hur många tunga grimaser (hihi) en Nath-ann kan producera. Nu får bilderna tala.

Jamenar, ingen annan sträcker ut tungan sådär mycket, måste hon verkligen det?! På sista bilden får vi svar på tal: JAAAAA, hon måste, hon är ju gaaaaaaaaaaaalen!

Vi avslutar med en bild på våriga kor…

Ris och nötter

Ris och nötter

…och en på vår svartvita vän Karin.

Med en adoptivson stor nog att vila huvudet på

Med en adoptivson stor nog att vila huvudet på

Häpp!

Vår nya hobby: kalvpromenader

Görel sköter sig riktigt bra, och vi sköter väl oss och henne som vi bör. Hon dricker oftast precis som hon ska ur napphinken, och hon äter hö riktigt duktigt. Pellets tycker hon är sådär, men det gör ingenting. De var mest till för att underlätta om hon inte kunde dricka mjölk med full fart, och det gör hon nu.

Det tog ett tag innan vi fick till en napp till hinken som var så pass trög för att mjölken skulle hamna i löpmagen och inte i våmmen, och ändå så lättdrucken att hon inte gav upp efter halva måltiden. Hon är lite egen, Görel.

Tryggt nära mattes tassar

Tryggt nära mattes tassar

Idag var vi ute och gick med henne, i en lite för stor grimma. Hon gick ovanligt vettigt i band (för att vara kalv). Det var dags att träffa den blivande storfamiljen, vår flock, och för att få komma ut och (rent bokstavligt) smaka lite på utelivet.

Flocken ko-llar in

Flocken ko-llar in, men VAD gör Nath-ann??

Mötet med korna och fåren gick bra, de var som vanligt vänliga och nyfikna. Karin, supermorsan nummer ett, lät nästan äkta moderlig när hon pratade med Görel, kanske kan de finna varandra mjölkmässigt också? Niklas är verkligen (!) stor nog att vänjas av, och Karin accepterade ju honom som adoptivson en gång i tiden.

281

Karinoch Niklas säger hejåpuss

Det finns fler bilder från vår stund i hagen, de kommer snart. Ni ska få se en stilstudie i kalvgrimaser, och Nath-ann får vara vår musa. Som ni förstår…

Var det onda satt

Ni får njuta av en flockbild från i vintras, och känna glädjen i att allt är så mycket grönare nu. Djuren är fler och klippta och flyttfåglarna bor här igen. Mycket har hänt på kort tid.

Något som har varit ett orosmoln över oss en tid har varit Nath-Anns hälta. Hon har varit riktigt ordentigt halt ena stunden, o i nästa stund galopperat felfritt. Inbillningssjuk eller inbillningsfrisk? Bara vila inne i ladan hjälpte inte, antiinflammatoriskt hjälpte bara för stunden. När medicinen gick ur kroppen var hon lika halt igen. Fast bara delar av dagen?

Jag hade känt på ben och leder i en hemsnickrad undersökningsbox (eller, tja, två grindar med kalv mellan), pillat på klövar och i klövspalter. Ingen tydlig svullnad kunde först ses eller kännas, men efter en tid blev hon påtagligt stor kring kotan höger fram. AHA! Ledinflammation! Antibiotika sattes in och kotösen blev stadigt bättre. Så pass bra att hon och mamma Annika fick lämna ladan och gå ut till de andra. Nath-Ann blev så glad av att få komma ut att hon stormade ut och fram, stångades och tjoade runt som ett helt kosläpp om våren. Och så var hon halt igen. Ordentligt halt.

Den här gången fick vi ta till stora trumman. Jag sövde Nath-Ann och gick till botten med det onda. Att undersöka en ovillig halvstor kalv i vaket tillstånd ger bara en begränsad bild av verkligheten, och en sövd kalv uppvisar en annan. Här får kroppen tala ostört, men kalven kan å andra sidan inte riktigt säga till själv var det gör ont.

Men Nath-Ann sa till. När jag undersökte klöven höger fram och skrapade rent under och mellan klövhalvorna sa hon ingenting. Men när jag petade längre in i klövspalten ryckte hon till, trots att hon sov. Där satt en sten, stor som en mindre tärning! Den hade grävt en liten krater i insidan av ena klövhalvan, men inget värre än att lite rengöring nog skulle kunna göra susen. Skönt! Nath-Ann fick sova ruset av sig och släpptes sen ut till de andra. Lite öm i foten kan hon vara efter sårrengöringen, men det bör gå ner de närmaste dagarna. Kan hon kanske sluta vara halt nu kanske…

Vad lärde vi oss av det här då? Att det faktiskt kan vara så enkelt som en sten i skon när någon haltar. Så enkelt och så svårt. Visst kan hon faktiskt ha haft en ledinflammation också, leden var stor och svullen och hon blev ju bättre av medusinen. Men stenen hade inte trillat bort av sig själv.

Döden i mjölkvita ögat

Görel har varit nära pärleporten, men hon vände tillbaka till oss. Tack och lov för det! Hu, jag tvivlade stort på att hon skulle orka tillbaka, men nu står hon upp och dricker mjölk med stor aptit. Ur nappflaska! En ny Görel, och en ny chans till ett långt och lyckligt liv.

Jag förstod inte genast vad det var för fel på Görel när hon kom till oss, men det blev tydligare och tydligare att något grundläggande var på tok. Hon gick ner i vikt och blev svagare trots att hon fick bra med sötmjölk. Hon kissade en hel del men bajsade för sällan, och sugreflexen var närmast obefintlig. Buken plaskig och pälsen trist.

Det där med sugreflexen var så knepigt. Hon hade ju diat sin mor hela första veckan, jag hade med egna ögon sett det. Men flaska vägrade hon. Det var därför hon fick sondmatas, vilket ledde till nya problem. En dag drack hon lite själv ur nappflaskan, men den glädjen var kortvarig – vid nästa mål vägrade hon igen.

Görel hade blivit en våmdrickare. När en kalv suger som den ska sluts en ränna i magen som gör att mjölken går ner till löpmagen, där löpe gör den till ostmassa. Om något går på tok vid drickandet (eller om kalven sondmatas en längre tid) så att rännan inte sluts, då kan mjölken hamna i våmmen. Om det blir för mycket mjölk däri jäser den och blir till en stinkgröt. Kalven blir illamående och blodet surt. Hon får näringsbrist eftersom kroppen inte kan ta hand om mjölken, och våmmen tar skada av den sura miljön som mjölkgeggan skapar. Clostridiebakterier kan växa till och döden kan vara ett faktum.

Vår lilla våmdrickare var relativt pigg ändå, men det var i grevens tid som jag kom på vad som fattades henne. Plötsligt blev hon akut dålig. Hon fick dropp och vi sköljde våmmen för att få ut det mesta av geggan. Hon blev akut trumsjuk och fick tömmas på gas. Hjälp, hur mycket kan man krisa på en dag?!

Ingen mer sondmatning för henne, våmmen behövde vila och läka. Men sen då, hur får man en lite kalv att överleva utan mjölk?! Och skulle hon ens repa sig från krisen?

Så fort jag vaknade dagen efter pep jag ut och tittade till Görel. Hon låg kvar på samma plats i sin halmbädd, under filten. Matt och svag. Men hon levde! Jag hade inte mer dropp som passade att ge henne, och det var ju helg dessutom – vad göra?! Jag fick tag i jouröppna Djursjukhuset Hund och Katt i Kumla, och dit skyndade heroiska svärmor. Hon fick köpa dropp och sen ilade hon hit med det. Görel låg platt på sidan, men efter bara någon timme med intensiv vätsketerapi var hon mycket piggare. Vilken liten kämpe!

Ett dygn efter ha legat platt och matt stod sen Görel upp och drack mjölk ur nappflaskan, med stora tag. En ny kalv, men fortfarande vår fina lilla Görel. Nu får hon små små mjölkmål, och därtill extra vätska med jämna mellanrum. Hon får små höbollar instoppade i munnen för att komma igång med alternativ mat snart. Kanske kan hon fungera på mjölk igen nu när hon accepterar nappflaskan, kanske inte. Vi kommer prova oss fram, försiktigt. Håll en tumme att hon fortsätter på den rätta vägen!

 

 

Görel redo? Nej, inte än.

Nu bor Görel hos oss. Vi hoppas att vi kan ge henne det hon behöver, för hennes start i livet har varit ganska besvärlig. Hon är tvilling med en annan liten kviga, och mamma är en erfaren herefordko. Men tvillingar är ganska slitsamt att ha och det blev tydligt efter en vecka att modersmjölken inte räckte till två. Görels syster gick upp i vikt och Görel ner, och morsan såg allt hungrigare ut. Nu är Görel drygt två veckor, och har ännu inte kommit upp över sin födelsevikt.

Görel vägrade (och vägrar) ta till flaskan, fick (och får) därför sondmatas. Så det gör vi nu, och så klappar och borstar vi henne mycket. Morsan hennes var visserligen ingen gosemamma, men oxytocin mår alla bra av. (Ni vet, sånt där berörings- och må-bra-hormon). Varje matning ger vi henne chansen att först testa flaskan, och sen övergår vi till sond för att hon ska få i sig något alls. Håll era tummar att hon snart lär sig dricka ur napp, det vore det bästa för henne.

Hur som haver är hon väldigt välkommen, det lilla livet. Hur gölli som helst ju!

Natan var en Nat-ann, ingen ann-an

Jag har inte skrivit på så länge, men det har sina skäl. Jag förstår om ni funderat er blågrå över vad vi sysslat med under tiden, och det här är ett av skälen: Natann föddes.

Natann är dotter till Annika, som i sin tur är dotter till vår första ko Pärla. Vi har alltså en mormor i hagen! Annika är inte mycket hanterad som ung, hon växte upp på den gård som Pärla bodde på när vi själva var gårdslösa. Hon fattar alltså inte riktigt hur bra kompisar vi skulle kunna vara, vilket Pärla ju gör.

Därför var det väldigt skönt att kalvningen gick bra, vi behövde inte rycka in. Annika kalvade själv ute i hagen en morgon, och vi höll ögonen på henne och kalven på håll sedan. Jag var orolig och tyckte inte att den lille kom på benen fort nog. Det här var innan snön kom, det var milt och ingen risk för köldskador å annat träligt, inte så länge Annika skötte sitt jobb. Men gjorde hon det?

Vi såg att hon slickade det lilla knytet, men sen gick hon en bit bort och betade. Typiskt henne att bara tänka på mat! Knytets mat då?! Det hade hon ingen plan för, hade inte köpt ersättning eller någe, inte frågat mor sin hur man gör med småttingar. Pust. Hon var i alla fall säker på en sak: kalven skulle heta Natan, eftersom hon föddes på Natanaeldagen. Vi sa okej och jajamensan, men stavar det Natann. Ho är ju en ho, liksom. Typiskt Annika.

Nyaste lilla nöten

Nyaste lilla nöten

M hämtade in Natann till ladan (i en skottkärra, som hon försökte springa ur), så nu låg hon i alla fall torrt och gott. Men sen då? Hon hade en sammandragen sena i ena frambenet och var rätt krokhasig = gick knackigare än en vanlig nyföding. Annika stod inte still för fem öre, så kalvis hann ju aldrig fram till juvret för att få den nödvändiga råmjölken.

Det var en sån där dag som som blir dåliga filmmanus. Helt osannolikt mycket krånglade och jag ska berätta mer om det en annan gång. Låt oss sammanfatta det med att den vi hoppats kunde ha råmjölk hemma var och långshoppade inför jul. Och sen fick vi bogsera hem bilen. Suck? Ja, men på vägen hem passerade vi en räddare i nöden: bonden med en nykalvad ko som kunde ge donera råmjölk till oss. Under och dunder, glädjeskrik och utandningar!

Efter att förgäves ha letat i lådorna (sa jag att vi bor i ett renoveringskaos?) efter vår kalvnappflaska, fick M ta den fungerande bilen till ännu en granne och låna en napphink. Medelst denna fick vi i Natann en hel del råmjölk, och hennes lilla mage var inte längre så tom. Men skulle det fortsätta så, med matning? Vad skull Annika göra istället? Fika?!

Mor och dotter fick gå ihop i ladan, och vi stödmatade Natann lite så att hon inte skulle tappa sugen. Hon fick jaga efter morsans juver så mycket hennes små ben pallade, och hon gjorde det så modigt. Vi stretchade hennes framfot under dagen, och den rätade sig lite i taget. Haserna skärpte sig också när hon väl rätat upp sig. Men morsan höll mjölkbaren stängd.

Tills kvällen därpå, när vi kom för att ge Natann hennes kvällsmål. Då stod Annika som ett ljus, och det smackade ivrigt vid hennes juver. Underbara ljud! Jubelklang och trumpeter, än en gång!

Och så har det löpt på. Natann äter och sover, Annika äter och äter. Och matar. Nu funkar det, och vi är innerligt tacksamma. Ljudet av en kalv som diar kan få axlar att sjunka på ett helt avgörande sätt.

Bildsläpp från kosläpp

Jag vet att ni väntat och längtat, men nu är de långa svåra timmarna över. Ni ska få bilderna, varenda en. På ko- och kalvsläppet, alltså när Karin och Niklas fick braka ut i hagen med de andra nötterna. Varsågoda!

Man kan se den något jagade blicken hos morsan: kommer han rymma in till grisarna igen?

Man kan se den något jagade blicken hos morsan: Kommer han rymma in till grisarna igen??

Vänta Niklas, kor kan inte vända på en femöring!

Vänta Niklas, kor kan inte vända på en femöring!

Väääänta, sa jag juuuuuu!

Väääänta, sa jag juuuuuu!

Sådärja. Pottpaus. Puh.

Sådärja. Pottpaus. Puh.

Det gick hur bra som helst. Niklas fick en liten stöt av staketet och sen höll han undan från det. Sprang längs med och kollade gränserna, men han tänjde inte på dem. Tog sig faktiskt tid att inspektera grisarna i grannhagen, men försökte inte umgås med dem närmare.

Skönt för oss, och definitivt skönt för supermorsiga Karin. Nu är de en del av flocken, på riktigt.

Kossera och ko que sera

Orvar och Pärla. De två namnen passar liksom inte alls ihop, tycker jag. Orvar låter så korvigt, och Pärla så glansigt. Men djuren som heter så på vår gård passar ihop, alldeles precis perfekt.

En med vild svans, en med vanlig

En med vild svans, en med vanlig

Och de båda passar väldigt väl in i flocken, som tur är. Men ibland går de undan och är helt för sig själva, mitt i allt det vackra.

Motljus är oemotståndligt, kände de på sig det tro?

Motljus är oemotståndligt, kände de på sig det tro?

Som motgift mot det sköna och ljuva har Orvar dock bett att få skicka en hälsning:

Lipar allt han kan!

Lipar allt han kan!

På nära håll

Det var lite skumt i ladan när jag tog kort på våra nyaste flockmedlemmar, men ni kan se något av hur de ser ut. Niklas vilar och är alldeles suddig, och 977 Karin var inte stilla nog för att riktigt fastna på bild. Men ändå, hon är där!

Med öga för klöver

Med öga för klöver

Det är inte optimalt att ha en mjölkko med kalv på ströbädd såhär, de har ju inte en fast toalettplats som t ex grisar och kaniner har. Gödsel och urin hamnar liksom där det hamnar, och vi mockar många gånger varje dag. Det är vad vi kallar irrationellt lantbruk (till skillnad från det rationella), och inte något vi skulle rekommendera. Men nu när det bara är tillfälligt går det ju an, snart får de gå ut till resten av flocken och gödsla utomhus. Vintertid kommer de ha möjlighet att gå in och ut som de vill, det minskar i alla fall gödselmängden något i ladan.

161

Tillvaron i ladan handlar faktiskt om så mycket mer än gödsling, det förstår ni nog. Himla praktiskt att ha dem båda nära, så att de lär sig lita på oss och vi på dem. Karin får vänja sig vid hund och barn och den allmänna gårdskalabaliken, bara en sån sak. Niklas har inga fördomar sedan tidigare, han vänjer sig utan att ifrågasätta. Skönt det.