2018: Dags att beställa köttlådor, hörrni!

Tro det eller ej, här är ett inlägg! Det trodde ni knappt kunde hända längre, eller hur? Nu när Instagram och Facebook åguvetallt kryllar ut “information” över världen är det inte lätt att räcka till på en sån här sniglig gammal blogg. Men om någon nu av en händelse skulle titta förbi här, får bloggen ju se till att vara lite uppdaterad. Den är rätt anskrämlig i sin nuvarande form, men inom kort ska den piffas till. Håll ut!

Tills dess: Här är info att ladda ner om vår köttlådebokning. Den är i full gång, och JA, ni vill hänga på. Missa inte chansen att få en låda helt underbart mört nötkött från djur som haft ett riktigt bra liv. Ska du äta kött ska det vara finkött, och våra köttlådor är precis det: finköttets finkött. Hållbarhet i kylskåp: köttet blir allt mörare i sin vakuumförpackning under sin utlovade 35 dagars-hållbarhet (inte färsen, den fryser du så fort frysen orkar), hållbarhet i frys: minst ett år. Och så länge kommer köttet inte att räcka. Tro mig.

Innehållet i tidigare års låda: varken mer eller mindre

Lammlådorna fullbokade! Är du mer intresserad av en lammköttlåda? Skynda dig att läsa här och boka, för vi har väldigt få lådor i år! Nytt för i år är att det även går bra att köpa ett halvt lamm. Detta står inte i infobladet (ändrades nu, på allmän begäran), men samma pris gäller för helt och halvt lamm.

Snabbgjord halloumiliknande godost

Ni som hänger med i det rasande snabba informationsflödet har säkert sett att #elisavet.se finns på instagram nu, ba yeah liksom! Men för er mer normalinformerade kommer här en så kallad recap: jag har gjort låtsas-halloumi. Fast det är egentligen indisk färskost, panir. Kalla den vad ni vill, den är jättegod!

Och otroligt enkel. Tror knappt man behöver nåt recept, men här har ni det jag utgick från. Koka upp mjölk (typ nästan full kastrull), ta den från plattan. Häll i litegranna filmjölk (nån deciliter) och rör om. Häll i en stor skvätt pressad citron (typ nån matsked) och rör om. Osten löper, det vill säga mjölken skär sig och bildar ostgryn. Häftigt!

Häll upp i kaffefilter eller lägg en tät handduk i en vanlig sil och häll i. Låt rinna av, pressa ut lite mer vätska om du vill ha en extra fast ost. Fast ost är ju bra när man ska steka den frasig och ljuvlig i smöööör, till exempel. Och det vill du. (Vasslen som blir kvar efter silningen kan du också använda, den är en bra biprodukt. Baka av, dricka upp, koka fisksoppa på eller nåt.)

I filter i sil i bunke, och dessutom lite tilltryckt

I filter i sil i bunke, och dessutom lite tilltryckt

Man kan säkert göra som man vill, men jag har nu testat utan salt och med. Det blev godare med. Förvånad? Inte så. Man kan säkert smula i lite torkad mynta också, så blir den ännu mer halloumig. Varför denna besatthet av halloumi, varför får den inte vara just panir? Äsch. Klart den får. Men gnisslet i munnen var så bekant. Jag har helt enkelt ätit mer halloumi än panir i mitt liv.

Kaffesilsformad ost som går finfint att skiva

Kaffesilsformad ost som går finfint att skiva

Förresten, den där ostboden jag länkar till i receptet, den är väldigt användbar i största ostallmänhet. Det är roligt att göra eget, och man lär sig uppskatta det köpta på ett helt annat sätt. Det ger liksom en tacksamhet för allt vi kan köpa, all denna koncentrerade mjölk.Koncentrerat konverterat gräs, det är rätt häftigt. Jag vet ju hur mycket tid, kunskap, kraft och pengar det går åt för att producera en liter mjölk, och hur oerhört lite ost det blir av den litern. Det ger tyngd åt maten, och tacksamhet. Mer tacksamhet är vad världen i stort behöver.

 

Bildsläpp från kosläpp

Jag vet att ni väntat och längtat, men nu är de långa svåra timmarna över. Ni ska få bilderna, varenda en. På ko- och kalvsläppet, alltså när Karin och Niklas fick braka ut i hagen med de andra nötterna. Varsågoda!

Man kan se den något jagade blicken hos morsan: kommer han rymma in till grisarna igen?

Man kan se den något jagade blicken hos morsan: Kommer han rymma in till grisarna igen??

Vänta Niklas, kor kan inte vända på en femöring!

Vänta Niklas, kor kan inte vända på en femöring!

Väääänta, sa jag juuuuuu!

Väääänta, sa jag juuuuuu!

Sådärja. Pottpaus. Puh.

Sådärja. Pottpaus. Puh.

Det gick hur bra som helst. Niklas fick en liten stöt av staketet och sen höll han undan från det. Sprang längs med och kollade gränserna, men han tänjde inte på dem. Tog sig faktiskt tid att inspektera grisarna i grannhagen, men försökte inte umgås med dem närmare.

Skönt för oss, och definitivt skönt för supermorsiga Karin. Nu är de en del av flocken, på riktigt.

På nära håll

Det var lite skumt i ladan när jag tog kort på våra nyaste flockmedlemmar, men ni kan se något av hur de ser ut. Niklas vilar och är alldeles suddig, och 977 Karin var inte stilla nog för att riktigt fastna på bild. Men ändå, hon är där!

Med öga för klöver

Med öga för klöver

Det är inte optimalt att ha en mjölkko med kalv på ströbädd såhär, de har ju inte en fast toalettplats som t ex grisar och kaniner har. Gödsel och urin hamnar liksom där det hamnar, och vi mockar många gånger varje dag. Det är vad vi kallar irrationellt lantbruk (till skillnad från det rationella), och inte något vi skulle rekommendera. Men nu när det bara är tillfälligt går det ju an, snart får de gå ut till resten av flocken och gödsla utomhus. Vintertid kommer de ha möjlighet att gå in och ut som de vill, det minskar i alla fall gödselmängden något i ladan.

161

Tillvaron i ladan handlar faktiskt om så mycket mer än gödsling, det förstår ni nog. Himla praktiskt att ha dem båda nära, så att de lär sig lita på oss och vi på dem. Karin får vänja sig vid hund och barn och den allmänna gårdskalabaliken, bara en sån sak. Niklas har inga fördomar sedan tidigare, han vänjer sig utan att ifrågasätta. Skönt det.

Karins håriga bröst

Om ni följer oss på facebook vet ni redan att 977 Karin och lillkalven Niklas har flyttat hit. Karin är en ekologisk mjölkko från en bonde i närheten, och hon har fått en adoptivson med sig hit. Tanken är att hon ska ge Niklas all den mjölk han behöver, och överskottet går till oss.

Som vi längtat efter att ha egen mjölkko igen! Tokar, kan man tycka, det är ju så lätt att köpa i paket i affären. Men då har man inte haft en egen ko hemma, för det är så mycket mer än mjölken. Att få höra henne idissla, känna hennes varma flank mot kinden när man mjölkar, att få ta del av det rika hon ger. Med en så rar ko som 977 Karin är det helt enkelt ljuvligt att samarbeta, även om hon såklart producerar en hel del dynga. Kor gör ju det. (Vår förra mjölkko var en ganska hetlevrad rödkulla. Inte alltid ljuvligt eller smärtfritt, kan man säga.)

Just nu står Karin inne i ladan med Niklas för att vänja sig vid oss och upprätthålla en karantän mot de andra nötterna. Vi hade först tänkt att de skulle gå ute i en egen hage, men Niklas fattade inte alls vad staket var och for all världens väg. Adoptivmamman Karin blev alldeles hormonell och brölade runt och försökte få honom att stanna, vilket bara ledde till att han raketade iväg än snabbare. Inte hållbart. Vi får ta det stegvis, det var tydligt det!

Gräset var inte grönare hos grisarna

Gräset var inte grönare hos grisarna

(Men det håriga bröstet dådå? Jo, när man handmjölkar känns det schysst att inte ha så hårigt juver, det fastnar lätt i nyporna och är oskönt för kossan. Jag tog helt enkelt en liten trimmer och rakade bort överflödigt hår. Inte alla Karinar som har rakat bröst!)

Betandets ädla konst

När våra kvigor kom till oss var de rätt okunniga i betandets konst, och dessutom var de tonåringar i skallen. De drev hit och dit i hagen, helt stokastiskt och ganska oseriöst.

En röd svart angus?

En röd svart angus?

De lajjade med träden i dungen, de småbetade lite mot vägen till, de strövade och småpratade. Man kunde riktigt höra deras domba-jaba-samtal genom mu-ljuden.

Varg och Annika

Varg och Annika

Pärla däremot, hon kunde beta hon! Och kan, självklart, för hon är fortfarande en mogen ko och gräsätare. Hon äter metodiskt och tryggt, går med stadiga och harmoniskt dröjande steg över ängen. Hennes multag kan man lita på, de betar bra.

Omfamnande svansföring

Omfamnande svansföring

Annika var väl någonstans mittimellan. Tonåringsflamsig med de andra i kvigflocken, säkerbetande med mamma Pärla. Hon hade ju gått med sin mor och betesövat sen kalvsben, precis som Orvar nu oavbrutet tragglar betesläran.

Nu är hela högen ko-lika i sitt gräsjagande, hafsfladdrar inte det minsta. Och de har gjort stor nytta både på äng och i lundar. Utan dem skulle marken vara beroende av maskiner eller helt enkelt växa igen. Å då snackar vi inte höga furor eller vackra hallonsnår, utan machetetät sly och busksunk. Sverige behöver betande djur!

Hur de är mot varandra

Vi har kor och får i samma hagar, de samarbetar riktigt bra. (Obs, det var en ordvits, fnissa nu. Tack.) Dessutom verkar de faktiskt ha glädje av varandra, även om det ofta är på den ene eller den andres bekostnad.

Samarbete, det vet ni

Samarbete, det vet ni

Korna bossar med fåren kring vatten och mineraler, och fåren kan vara riktigt irriterande, nosiga och typ ASJOBBIGA när en koflock vill ligga och idissla. I lugn och RO, tacksåmyckethejdå. Koflocken kan å sin sida jaga fårflocken nedför slänten vid Kullen, helt utan dåligt samvete efteråt. Så det jämnar nog ut sig, tänker jag.

 

Nästa generation låter vänta på sig

 

Fortfortfort fram, kanske vankas det ryktning?

Fortfortfort fram, kanske vankas det ryktning?

Pärla vägrar fortfarande kalva. Hon är rund som en boll om magen men har inte fyllt i juvret än. Stirrar vi rrrrrrriktigt länge på svansen tycker vi att ligamenten kanske kanske slappats något. Men kalvfärdig? Näh. Tänker hon inte bli.

Göllig är hon ändå, i alla väder.

Om jag blundar RIKTIGT hårt försvinner jobbomatte

Om jag blundar RIKTIGT hårt försvinner jobbomatte