Inte en riktig fetaost

Nej, för den är inte grekisk eller gjord på get- eller fårmjölk ett endaste dugg. Men den var tänkt att bli fetaostliknande. Och den blev den väl, sånär som på konsistensen. “Liknande” är ju ett ganska vitt begrepp, och i detta fall betyder det att osten är vit och ganska salt. Eller väldigt salt, för den ligger i saltlake. Men inte så fast som feta, och den är allt lite mer fluffig i kanten än en fetaostkub.

Jag förstod först efteråt vikten av att hålla osten i press orrrrrrrdentligt i den senare delen av tillverkningen, jag fick helt enkelt inte riktigt till den processen. Därför fick jag inte riktigt ur all vassle, och osten blev stabil men krämig istället för fast och smågnisslig. Synd? Nej, såklart jättegott, men det blev något av en utmaning att salta ur den då. Alltså, den låg i saltlake ett par dagar, sen ska den helst vattnas ur lite innan den äts, för saltlaken är mest för förvaring. Meeen, om man lägger en krämig ost i sötvatten, då blir den ännu krämigare (typ, eh… flyter iväg). Och bara lite lite mindre salt.

Till nästa gång blir det alltså ost-i-press-med-större-tyngd. Lyckligtvis passar osten väldigt bra på pizza ändå, och den var delikat till vattenmelon och i laxbiffar. Inte så synd om oss idag heller, alltså. Puh.

Tvålsamhet

Den som väntar på nåt gott, och så vidare: nu är tvålarna klara. Tvålmassan på bilden skars itu redan när den var klar i mars, och nu har dessa bitar och deras slätare kusiner mognat färdigt. Varianten på bilden innehåller havregryn för en schysst skrubbeffekt.

Det är något alldeles särskilt att använda egen tvål. Receptet (tack igen, E!) bygger på talg från egna nötkreatur, och ger därför en breddad tacksamhet. Jag skulle önska mig ett recept som bygger helt på lokala råvaror, det ska jag prova nästa gång. Den här sorten innehåller oliv- och rapsolja, kokosolja, äggulor, mjölk, ullfett, bivax och doftoljor (bland annat ylang ylang och patchouli). Nästa gång blir det nog en utan kokos och olivolja, för att visa min vilja till lokal uppmuntran.

Resultatet då? Jodå, man blir faktiskt både ren och härligt mjuk av tvålen. Doften är ganska vild och grönt blommig. Som en djungelberså?

Snabbgjord halloumiliknande godost

Ni som hänger med i det rasande snabba informationsflödet har säkert sett att #elisavet.se finns på instagram nu, ba yeah liksom! Men för er mer normalinformerade kommer här en så kallad recap: jag har gjort låtsas-halloumi. Fast det är egentligen indisk färskost, panir. Kalla den vad ni vill, den är jättegod!

Och otroligt enkel. Tror knappt man behöver nåt recept, men här har ni det jag utgick från. Koka upp mjölk (typ nästan full kastrull), ta den från plattan. Häll i litegranna filmjölk (nån deciliter) och rör om. Häll i en stor skvätt pressad citron (typ nån matsked) och rör om. Osten löper, det vill säga mjölken skär sig och bildar ostgryn. Häftigt!

Häll upp i kaffefilter eller lägg en tät handduk i en vanlig sil och häll i. Låt rinna av, pressa ut lite mer vätska om du vill ha en extra fast ost. Fast ost är ju bra när man ska steka den frasig och ljuvlig i smöööör, till exempel. Och det vill du. (Vasslen som blir kvar efter silningen kan du också använda, den är en bra biprodukt. Baka av, dricka upp, koka fisksoppa på eller nåt.)

I filter i sil i bunke, och dessutom lite tilltryckt

I filter i sil i bunke, och dessutom lite tilltryckt

Man kan säkert göra som man vill, men jag har nu testat utan salt och med. Det blev godare med. Förvånad? Inte så. Man kan säkert smula i lite torkad mynta också, så blir den ännu mer halloumig. Varför denna besatthet av halloumi, varför får den inte vara just panir? Äsch. Klart den får. Men gnisslet i munnen var så bekant. Jag har helt enkelt ätit mer halloumi än panir i mitt liv.

Kaffesilsformad ost som går finfint att skiva

Kaffesilsformad ost som går finfint att skiva

Förresten, den där ostboden jag länkar till i receptet, den är väldigt användbar i största ostallmänhet. Det är roligt att göra eget, och man lär sig uppskatta det köpta på ett helt annat sätt. Det ger liksom en tacksamhet för allt vi kan köpa, all denna koncentrerade mjölk.Koncentrerat konverterat gräs, det är rätt häftigt. Jag vet ju hur mycket tid, kunskap, kraft och pengar det går åt för att producera en liter mjölk, och hur oerhört lite ost det blir av den litern. Det ger tyngd åt maten, och tacksamhet. Mer tacksamhet är vad världen i stort behöver.

 

Döden i mjölkvita ögat

Görel har varit nära pärleporten, men hon vände tillbaka till oss. Tack och lov för det! Hu, jag tvivlade stort på att hon skulle orka tillbaka, men nu står hon upp och dricker mjölk med stor aptit. Ur nappflaska! En ny Görel, och en ny chans till ett långt och lyckligt liv.

Jag förstod inte genast vad det var för fel på Görel när hon kom till oss, men det blev tydligare och tydligare att något grundläggande var på tok. Hon gick ner i vikt och blev svagare trots att hon fick bra med sötmjölk. Hon kissade en hel del men bajsade för sällan, och sugreflexen var närmast obefintlig. Buken plaskig och pälsen trist.

Det där med sugreflexen var så knepigt. Hon hade ju diat sin mor hela första veckan, jag hade med egna ögon sett det. Men flaska vägrade hon. Det var därför hon fick sondmatas, vilket ledde till nya problem. En dag drack hon lite själv ur nappflaskan, men den glädjen var kortvarig – vid nästa mål vägrade hon igen.

Görel hade blivit en våmdrickare. När en kalv suger som den ska sluts en ränna i magen som gör att mjölken går ner till löpmagen, där löpe gör den till ostmassa. Om något går på tok vid drickandet (eller om kalven sondmatas en längre tid) så att rännan inte sluts, då kan mjölken hamna i våmmen. Om det blir för mycket mjölk däri jäser den och blir till en stinkgröt. Kalven blir illamående och blodet surt. Hon får näringsbrist eftersom kroppen inte kan ta hand om mjölken, och våmmen tar skada av den sura miljön som mjölkgeggan skapar. Clostridiebakterier kan växa till och döden kan vara ett faktum.

Vår lilla våmdrickare var relativt pigg ändå, men det var i grevens tid som jag kom på vad som fattades henne. Plötsligt blev hon akut dålig. Hon fick dropp och vi sköljde våmmen för att få ut det mesta av geggan. Hon blev akut trumsjuk och fick tömmas på gas. Hjälp, hur mycket kan man krisa på en dag?!

Ingen mer sondmatning för henne, våmmen behövde vila och läka. Men sen då, hur får man en lite kalv att överleva utan mjölk?! Och skulle hon ens repa sig från krisen?

Så fort jag vaknade dagen efter pep jag ut och tittade till Görel. Hon låg kvar på samma plats i sin halmbädd, under filten. Matt och svag. Men hon levde! Jag hade inte mer dropp som passade att ge henne, och det var ju helg dessutom – vad göra?! Jag fick tag i jouröppna Djursjukhuset Hund och Katt i Kumla, och dit skyndade heroiska svärmor. Hon fick köpa dropp och sen ilade hon hit med det. Görel låg platt på sidan, men efter bara någon timme med intensiv vätsketerapi var hon mycket piggare. Vilken liten kämpe!

Ett dygn efter ha legat platt och matt stod sen Görel upp och drack mjölk ur nappflaskan, med stora tag. En ny kalv, men fortfarande vår fina lilla Görel. Nu får hon små små mjölkmål, och därtill extra vätska med jämna mellanrum. Hon får små höbollar instoppade i munnen för att komma igång med alternativ mat snart. Kanske kan hon fungera på mjölk igen nu när hon accepterar nappflaskan, kanske inte. Vi kommer prova oss fram, försiktigt. Håll en tumme att hon fortsätter på den rätta vägen!

 

 

Görel redo? Nej, inte än.

Nu bor Görel hos oss. Vi hoppas att vi kan ge henne det hon behöver, för hennes start i livet har varit ganska besvärlig. Hon är tvilling med en annan liten kviga, och mamma är en erfaren herefordko. Men tvillingar är ganska slitsamt att ha och det blev tydligt efter en vecka att modersmjölken inte räckte till två. Görels syster gick upp i vikt och Görel ner, och morsan såg allt hungrigare ut. Nu är Görel drygt två veckor, och har ännu inte kommit upp över sin födelsevikt.

Görel vägrade (och vägrar) ta till flaskan, fick (och får) därför sondmatas. Så det gör vi nu, och så klappar och borstar vi henne mycket. Morsan hennes var visserligen ingen gosemamma, men oxytocin mår alla bra av. (Ni vet, sånt där berörings- och må-bra-hormon). Varje matning ger vi henne chansen att först testa flaskan, och sen övergår vi till sond för att hon ska få i sig något alls. Håll era tummar att hon snart lär sig dricka ur napp, det vore det bästa för henne.

Hur som haver är hon väldigt välkommen, det lilla livet. Hur gölli som helst ju!

Karins håriga bröst

Om ni följer oss på facebook vet ni redan att 977 Karin och lillkalven Niklas har flyttat hit. Karin är en ekologisk mjölkko från en bonde i närheten, och hon har fått en adoptivson med sig hit. Tanken är att hon ska ge Niklas all den mjölk han behöver, och överskottet går till oss.

Som vi längtat efter att ha egen mjölkko igen! Tokar, kan man tycka, det är ju så lätt att köpa i paket i affären. Men då har man inte haft en egen ko hemma, för det är så mycket mer än mjölken. Att få höra henne idissla, känna hennes varma flank mot kinden när man mjölkar, att få ta del av det rika hon ger. Med en så rar ko som 977 Karin är det helt enkelt ljuvligt att samarbeta, även om hon såklart producerar en hel del dynga. Kor gör ju det. (Vår förra mjölkko var en ganska hetlevrad rödkulla. Inte alltid ljuvligt eller smärtfritt, kan man säga.)

Just nu står Karin inne i ladan med Niklas för att vänja sig vid oss och upprätthålla en karantän mot de andra nötterna. Vi hade först tänkt att de skulle gå ute i en egen hage, men Niklas fattade inte alls vad staket var och for all världens väg. Adoptivmamman Karin blev alldeles hormonell och brölade runt och försökte få honom att stanna, vilket bara ledde till att han raketade iväg än snabbare. Inte hållbart. Vi får ta det stegvis, det var tydligt det!

Gräset var inte grönare hos grisarna

Gräset var inte grönare hos grisarna

(Men det håriga bröstet dådå? Jo, när man handmjölkar känns det schysst att inte ha så hårigt juver, det fastnar lätt i nyporna och är oskönt för kossan. Jag tog helt enkelt en liten trimmer och rakade bort överflödigt hår. Inte alla Karinar som har rakat bröst!)