Kossera och ko que sera

Orvar och Pärla. De två namnen passar liksom inte alls ihop, tycker jag. Orvar låter så korvigt, och Pärla så glansigt. Men djuren som heter så på vår gård passar ihop, alldeles precis perfekt.

En med vild svans, en med vanlig

En med vild svans, en med vanlig

Och de båda passar väldigt väl in i flocken, som tur är. Men ibland går de undan och är helt för sig själva, mitt i allt det vackra.

Motljus är oemotståndligt, kände de på sig det tro?

Motljus är oemotståndligt, kände de på sig det tro?

Som motgift mot det sköna och ljuva har Orvar dock bett att få skicka en hälsning:

Lipar allt han kan!

Lipar allt han kan!

Plus/minus fågel

De samlar sig för avfärd, våra långväga vänner. Vackert och  vemodigt att se och höra dem. Inte för att hösten bara innebär ett slut, det är ju en början och en mitt också. Meeen. det är ju så: förnuft och känsla kan en ha. Men inte samtidigt.

Här hos oss på gården har fåglarna blivit något fler, för Thisbe har kläckt fram fyra pyttepåfåglar. Hon är ungefär tre miljarder gånger så stor som de, men tids nog blir de förhoppningsvis hennes like.

Tyvärr var det en som inte överlevde sin tid i ägget, men fyra små är ändå en stor seger. Både för livet och för Thisbe, hon har så många misslyckade ruvningar bakom sig de senaste åren. Äntligen, äntligen fick hon några små att rå om!

Ko med utsikt över utflytt

Ko med utsikt över utflytt

Bilder på de små kommer, ni får nöja er med flyttfåglarna idag. Funkar det?

 

Betandets ädla konst

När våra kvigor kom till oss var de rätt okunniga i betandets konst, och dessutom var de tonåringar i skallen. De drev hit och dit i hagen, helt stokastiskt och ganska oseriöst.

En röd svart angus?

En röd svart angus?

De lajjade med träden i dungen, de småbetade lite mot vägen till, de strövade och småpratade. Man kunde riktigt höra deras domba-jaba-samtal genom mu-ljuden.

Varg och Annika

Varg och Annika

Pärla däremot, hon kunde beta hon! Och kan, självklart, för hon är fortfarande en mogen ko och gräsätare. Hon äter metodiskt och tryggt, går med stadiga och harmoniskt dröjande steg över ängen. Hennes multag kan man lita på, de betar bra.

Omfamnande svansföring

Omfamnande svansföring

Annika var väl någonstans mittimellan. Tonåringsflamsig med de andra i kvigflocken, säkerbetande med mamma Pärla. Hon hade ju gått med sin mor och betesövat sen kalvsben, precis som Orvar nu oavbrutet tragglar betesläran.

Nu är hela högen ko-lika i sitt gräsjagande, hafsfladdrar inte det minsta. Och de har gjort stor nytta både på äng och i lundar. Utan dem skulle marken vara beroende av maskiner eller helt enkelt växa igen. Å då snackar vi inte höga furor eller vackra hallonsnår, utan machetetät sly och busksunk. Sverige behöver betande djur!

Orvars väg

Pärla har äntligen kalvat, och det visade sig vara en liten Orvar hon burit på i nio månader. Han ser ut som en ljus liten Hereford, och är lika bred som han är lång.

M tyckte att Pärla såg lite knepig ut igår morse. Hon liksom bara stod där, utan att idissla. Visst kan kor glo, men det här var något utöver det vanliga. Lite senare på dagen kom grannarna och sa att Pärla nog höll på med någe, hon hade lagt sig under några träd vid dungen.

Mycket riktigt, där låg och stod hon om vartannat, alldeles tydligt i farten med att kalva. Äntligen!

 

På ett väl valt ställe

På ett väl valt ställe

Efter en stund drog hon sig längre bort under träden, för fåren kom och skulle vrålstirra på henne. Lätt att sympatisera med henne då, vem vill föda med ett gäng illbligande fårskallar precis inpå?

Orvar kom ut som han skulle, och genast for Pärla upp och började slicka honom torr. Han reste sig efter bara någon minut och stolpade till sin mors juver. Gott att se!

Skådar skatten

Skådar skatten

I morse hade Orvar följt sin mor till vattentunnan, och där fick hela tjocka (nästan-)släkten ta sig en titt på honom. Och som de tittade! Pärla fick skotta bort fåren när hon tyckte att det var dags att gå, men lelle Orvar verkade inte särskilt bekymrad.

Orvar stolpar vidare mot nya äventyr

Orvar stolpar vidare mot nya äventyr

Ikväll har den lille färskingen skuttat och tjongat, långt mer än ett så nytt människobarn kan. Kan man säga. Härligt att se honom och Pärla i hagen!

Nästa generation låter vänta på sig

 

Fortfortfort fram, kanske vankas det ryktning?

Fortfortfort fram, kanske vankas det ryktning?

Pärla vägrar fortfarande kalva. Hon är rund som en boll om magen men har inte fyllt i juvret än. Stirrar vi rrrrrrriktigt länge på svansen tycker vi att ligamenten kanske kanske slappats något. Men kalvfärdig? Näh. Tänker hon inte bli.

Göllig är hon ändå, i alla väder.

Om jag blundar RIKTIGT hårt försvinner jobbomatte

Om jag blundar RIKTIGT hårt försvinner jobbomatte

 

I behov av en ansiktslyftning

M och jag har varit flitiga med den faluröda penseln ett tag, och fått ordning på det gårdsyttre till viss del. Jag målade så långt jag nådde på väggarna, och sen tog M stegar och pallar å allt han kunde hitta. För att nå heeeela väg(g)en upp med penseln.

Än finns många kvadratmeter att fylla med det röda, men det tar sig verkligen! Vi säger det rätt ofta till varann: tänk sån skillnad det blivit, tänk så eländigt det såg ut när vi flyttade hit! Mycket har hänt, och allt har skett med handkraft. Till stor del är det M som röjt och fixat, lagat och fejat. Men även jag (och självklart besökande hjälparbetare ur släkt- och vänkretsen) har ett finger med i det hela, och tillsammans ska vi nog få ordning på rubbet. Men det kommer ta tid.

Ni får i alla fall se en före- och efterbild av snickarboden/bykstugan. Det vita är inte på plats än, som ni ser, men det röda. Och Pärla står på pass, väntar på kvällshavren. Bilderna är tagna olika kvällar, skall tilläggas, hon behövde inte vänta tills vi målat färdigt…

Lite rödare, kan jag tycka

Lite rödare, kan jag tycka