Det hängde på hägnet

Det tog bara tusen år och en miljard arbetstimmar (man måste inte hugga eken i skogen, barka av den och spetta ner den till jordens medelpunkt, men man kan om man vill) tills hönshägnet kom upp och igång. Så Himla Skönt att det är klart. För alla!

 

M bryter sig ut medelst tigersåg.

M bryter sig ut  i hägnet medelst tigersåg.

Det är en fröjd för alla inblandade att se påfåglar, hönor och guldfasaner sprätta och ha sig. Och att se de yra hönor som kläcktes förra året och som aldrig varit ute i grästider. Och att se påfåglarna vända blicken upp mot skyn när de hör flygplan, för det är så mycket mer att ha koll på här ute. Och att kolla in kalufsen på punk-guldfasanen när han älgar omkring i svartvinbärssnåren. En fröjd!

Pyramus ser solen, och solen ser Pyramus.

Pyramus ser solen, och solen ser Pyramus.

Vi ber redan nu grannarna om ursäkt för de tutanden och tötanden som påfåglarna kan utstöta. Tutljuden kan komma närhelst de finner något väcka anstöt. Alla nya ljud kan väcka deras tutlighet, speciellt under spelsäsongen. Och då menar jag inte fotboll eller hockey – vi snackar påfågeldanssäsong. Passion! Hetta! Lustspel! Vänta ni bara.

Thisbe något skärrad inför möjligheten att hägnhänga, och hönsen ballar ut totalt.

Thisbe något skärrad inför möjligheten att hägnhänga, och hönsen ballar ur totalt.

 

 

Bara bilder, men inte så bara. Ganska håriga faktiskt.

Härom dagen var jag löjligt lycklig. Ni vet, sådär onödigt overkligt extraglad, i typ en halvtimme. Kanske lite kärlekshög, kanske bländad i själen av all vintersol, kanske serotoninstöttad av choklad eller nåt. Men på ett mysigt humör var jag i alla fall, och det var utegångsdjuren också.

Det var minus femton och solen värmde faktiskt. Helt vindstilla och snön knarrade väldigt genuint under stövlar och klövar. Ensilagebalen luktade gott och himlen var enormt blå. Enormt. Kameran kunde inte se sig mätt på dagen, och här får ni en del av kakan.

241

237

238

239

240

223

244

226

242   235

230   224

243

231

Nej, jag vet. Storleken gör inte bilderna rättvisa.

Grisinformation

Det var ett tag sen ni fick träffa gresarna, eller hur? De har det bra i sin nu ganska bruna hage, de har bökat upp varenda liten kvadratcentimeter. Varma dagar badar de gyttjebad, solar, gräver ner sig under rishögen eller ligger i skuggan av sin hydda.

Pierre, husseknäaren

Pierre, husseknäaren

Grishuset är förresten snart för litet och får byggas ut, trynisarna växer ju som sjutton! Men än är det somrigt nog att slagga under bar himmel, hårdare tider kommer…

Lelle Lars, alias Silvernos

Lelle Lars, alias Silvernos

Det är så roligt att se grisarna kuta runt i sin hage, de kan verkligen få riktiga ryck. Grymtar till och far iväg, bara på skoj. Då måste de andra kuta efter, och grymta lika uppjagat. De jagar varandra, stångas lite, far runt. Och strax därefter bökar de lika djupt och koncentrerat som innan. Kutandet ett minne blott.

Jenny, måndagsexemplaret

Jenny, måndagsexemplaret (men det får ni läsa mer om en annan gång)

Till E, på hennes födelsedag

E, du får härmed ett helt hallonfall att kalasa på! Har den äran att gratulera åsåvidare.

Vi andra får nöja oss med bilden på detsamma. Ganska fula små hallon, men vidunderligt fulländerligt vilda i smaken. Och en sak till: om man äter en hel näve på en gång, då smakar det liksom lite hav. På ett väldigt fint sätt.

(Passar dig bra, eller hur E?)

Ett mycket rustikt sorts parasoll

En av de bästa sommarplatserna hos oss måste vara under de gamla äppelträden. Nu när det varken snöar eller regnar kan vi sitta i trädgårdsmöblerna och titta upp genom grenverket. Och se på himlen. Solen silar ner genom löv och grenar och kart, och allt det gröna ger oss ett behagligt tillstånd – ett lugn.

Åt byvägen till växer en jasminhäck upp, men än så länge har vi rätt bra koll på vilka som behagar susa förbi. Och de har rätt bra koll på oss. Det är väl därför byvägar finns?

Men allra bäst är utsikten genom grenarna, genom ljuset och det gröna. Så skönt.