Hasselsmussel

Minns ni mitt inlägg om den obefintliga hasselnötsskörden? På bilden ser ni det som en annan hasselägare faktiskt lyckats skörda. Det går!

H såg nötterna i hasselbusken och sen en dag såg han dem inte där. Just så! Inte hängde de och väntade in skörden, nä, de ba drooog. Rakt ner i gräset. Där fick han plocka upp dem en-å-en, och med skälvande händer bära in dem. Typ.

Nötterna fick torka ett tag, och sen knäckte han fram dem och la dem till offer åt sina nära och kära. Typ. Ingen tolkning alls av skribenten, såklart.

Här kan ni läsa mer om hasselnötsplockandets svårigheter. Där finns också en hel massa andra roliga vildplockartips, biwäär. Letar man vidare på nätet ser man att våra butikshasselnötter oftast kommer från Turkiet. Där är de tydligen bättre än vi på att locka ner nötterna i påsar innan de rymmer.

 

Lättare att se inåt

Jag behöver inte vara på plats på gården för att göra reklam för vår fantastiska granne i norr: Egeryds. Från jord till bord: de har flera vägar dit. Här är några, och jag rekommenderar deras skapelser varmt. Det är en häftig känsla att kunna gå till grannen och handla till det dagliga brödet, och på vägen dit passera åkern som roten till allt det goda vuxit på. Och axet. Och… ja, ni fattar.

Allt det där stora lilla lilla känns viktigt. Extra mycket nu när världen utanför känns… svår. Ni vet.

Bördor och sånt

Ni undrar säkert om allt är så himla naturligt och enkelt hos oss. Fast ni vet att det inte är det. Många gånger är det jordnära; gödsel, födsel och slakt, jord på trynen och skit under naglarna. Väldigt sällan är det glamouröst på det där glittrande viset, men desto fler gånger väldigt tillfredsställande.

Det är väl därför vi står pall. För nog har vi fått vår beskärda del av olyckan, av sorgen och svårigheterna. Vi har dåliga dagar och veckor och perioder, precis som alla andra. Vi svär åt djuren/vädret/motgångarna när de trampar oss på tårna/går oss emot/drabbar oss, och vi är inte sällan trötta och slitna i kropp och sinne.

Men kampen är livet – när det är som bäst är det möda och besvär. Också. Mitt i det vardagliga träsket bor det där som vi älskar. Koflocken som betar på kullen, staren som fått ungar, hav av blommande krasse, barnen under äppelträden, vårsolen på det faluröda, grisar som leker tafatt i hagen, ett glas kall handmjölkad mjölk, brasan i kaminen. Ovärderliga saker som ger kraft och mod att fortsätta. Vår väg.

Det är lätt att bli modstulen, arg, deprimerad och skitless i dessa dagar. Folk dödar varann, slentrianäter antibiotikauppfött tillväxthormonkött, importerar rabieshundar och dvärgbandmaskar, slösar med jordens resurser och lär inte sina barn hur man beter sig mot varandra. Ibland suger allt det där musten ur mig, jag orkar inte vara glad åt det lilla.

Det är lätt att glömma att det börjar hos oss, i oss, med oss. Att vi måste ta ansvar för både det allvarliga och det ljuvliga. Välja någorlunda rätt i mataffären och i livet, och ta oss tid att höja blicken mot stjärnhimlen ibland. Stanna upp och lukta på de där berömda rosorna. Ni vet. Kan vi påminna varann om det? Att vara lagom vuxna, liksom.

Te tar tid

Mitt blodtryck går ner av te. Inte sådär akut svimaktigt, men rogivande och definitivt hälsosamt. Inte bara för att det är rött/svart/grönt/örtigt/vitt, utan för att tedrickandet i sig är en bra stund.

För något år sen började jag dricka te med mjölk, tidigare var det något jag bara blivit påtvingad i Skottland. Där var inte frågan om man skulle ha mjölk i teet, utan om man ville dessutom ha socker i. Te innehöll mjölk, punkt. På senare tid har jag lärt mig att uppskatta fylligheten i te med mjölk, det är liksom mjukt och mättande. Det passar inte att göra av alla sorters teer, men många.

Om man vill hinna dricka sitt te i takt med kaffedrickarna får det hällas kylande mjölk i, eftersom teprocessen tar längre tid än kafferiet. Först koka upp vattnet (för det kommer aldrig kaffekokande personer ihåg att göra i tid), sen låta teet dra, och sen svalna till drickbarhet. Då har kafferepet redan hunnit upplösas, och tedrickaren sitter där med sin fulla kopp. Ohållbart, inte sant? I med mjölk istället, och på köpet blir teet en halv måltid.

Det är väl just tidsåtgången som är en del av tjusningen med teet, egentligen borde jag inte jiddra med den. Att någon häller upp en kopp te betyder ju att personen ska sitta ner en stund, det är stillsamt och behagligt. När någon sedan värmer vatten för en påtår, då lägger sig lugnet än mjukare kring oss. Te tar tid, te ger tid.

Men när te ska vara mat, till exempel vid en familjefrukost, då är det bra med mjölk. Sluter jag mig till. Som en espresso, fast helt tvärtom?

En riktig liten besättning

Vi klämmer in alla djur på en gång på klämdagen! Eller nä, alla kom inte idag. Men den här veckan, det är så sant.

I lagården bor t ex fler nu än nyss, och det känns på lukten. Lars, Jenny och Pierre har flyttat in. De är guldgrisar (googla det, om du vill) och ska snart få gå ut. Vi ska bara bekanta oss lite mer först, och lära oss klia varann på ryggen å sådär. Grisrotborsten har redan börjat jobba!

Och vet ni vad, ute i hagen går sex nyanlända anguskvigor, basådär. Det var i grevens tid, nu får de äta allt de kan av det gröna överflödet. Grundtanken var ett gäng stutar, men det fick bli kvigor. Fyra svarta å två bruna, om det nu spelar någon roll. Fyra ben och svans har de allihop, men än så länge vet vi inte vem som är vem. Återkommer om det.

De drar runt i hagen, precis som ett gäng tonårsbrudar på helgstråt. Kikar och nosar, repar lite gräs och dricker regnvatten ur skogsmaskinspåren. I skrivande stund har de precis hittat fram till vattenkaret, så nu kan de ju borsta tänderna å gå å lägga sig. Som en annan.

Lite struntprat om lumppapp, täxämpäl

Lumppappen var en klädsam väg att göra ena väggen vitare i stora rummet, och roligt var det att få den på plats. Pappen var inte på långa vägar så slipprig och sladdrig som microliten, den moderniteten var verkligen inte nybörjarvänlig. Meeeen, nu får det ändå bli mer microlit på nästa vägg. Har vi alltså redan lyckats glömma av frustrationen vi kände när vi senast umgicks med den? Näj, det har vi icket, var så säkra!

Varför inte mer papp dåra? För att den är slut, och rullen med microlit står och skrattar åt oss i ett hörn. Verklighetens vitmålade vitöga har målat in oss i ett vitt hörn, och vi biter i det vitmålande äpplet. Typ.

Annars kan vi ju alltid prata lite om vädret?