1

Mer än bara lite ull

Ull. Bara ordet gör en ju alldeles varm. I mitt alldeles specifika fall blir jag lite trött också, för ullens väg från djuret till garnet är lång och stundom mödosam. Fåren ska klippas och ullen sorteras och ibland tvättas, annars kardas och sen spinnas (eller tovas, men det är ju en helt annan historia), så småningom tvinnas och sen kanske tvättas. Bland annat. Puh. Förr i tiden var ett stickat plagg inget en impulsshoppade för ro skull, det var något en fick arbeta hårt för att frambringa.

Är det därför jag fastnat för att spinna garn själv hemma? Trots att jag faktiskt inte kan sticka! Till viss del är det kanske så, att det färdiga garnet ger en skön tillfredställelse. Det ger tyngd och trygghet åt ett nystan att veta hur lång ullens väg varit, och en stor respekt för forna tiders slit.

Men rent praktiskt då, hur går spinnandet på Sparvåsen till? Än så länge har jag bara en gammal vanlig spinnrock hemma, ursprungligen tänkt att spinna lin på. Ni vet, en sån som där som ser ut som den ni ser framför er när ni tänker på ordet spinnrock. Den fungerar som den ska (för spinnande av lin!), men den håller en alldeles för hög hastighet för att vara lämplig att nybörjarspinna ull på.

För en tid sen gick jag en spinnkurs på Hallagården och fick där prova en modernare och mer förlåtande sorts spinnrock. Så häftigt! Världens trevligaste kurs dessutom, med alldeles delikat (och hembakad, såklart) chokladtårta och himmelskfluffig gräddsifonsgrädde, gubevars. Och med mig hem fick jag mitt alldeles egna garn, spunnet av fyra olika djurslags päls eller ull; kanin (okardad angora), får (kammad merinosilke och kardad klövsjöfårull), alpacka (okardad) och get (okardad mohair). Alla djuren hade sin egen djuriska färg i den spunna tråden, utom merinosilkesfåret som var färgat blågrönt.

Först fick jag prova att spinna på en helt vanlig handslända, för att lära mig tekniken i lugn och ro. Nästa steg var att lära mig trampa riiiktigt långsamt på spinnrocken samtidigt som jag fick syssla med något helt annat (fingervirkning, vad annars?). Det gick ut på att lära fötterna göra sitt jobb oberoende av vad händerna sysslade med. Slutligen fick jag börja SPINNNNNNNNNA, och hur svårt och roligt och synapskrävande är inte det?! Ni hajar, va?

Nu ska jag bara samla mig inför att eventuellt köpa mig en egen modern spinnrock, troligen av Hallagården själv. Det kräver eftertanke.

305

Den som väntar på något luxuöst och mysigt…

Våra lammskinn har kommit! När man bara har skickat fyra skinn blir känslan än mer exklusiv när de äntligen levereras. Precis som tidigare år använder vi Tranås Skinnberedning, de är det enda större beredningsföretaget i Sverige som bereder skinn. Det finns ett annat företag som utför samma sysslor – men de skickar skinnen utomlands och sen tillbaka. Onödigt, tycker vi.

Alla fyra skinnen är sig själva likast. Eh, alltså, de är väldigt olika varandra. Två av dem är grålockiga, och två (det ljusgrå och det svarta) är mer teddymjuka. Vilket föredrar ni? Alla är maximalt mjuka och mysiga, nästan sådär så man inte kan sluta klappa på dem.

Skinnen är tvättbara i maskin och för hand, och alldeles dundersuperfantastiska. Som vi säger i branschen. Klart vi tycker det, lammen var ju jättefina! Och ja, skinnen är till salu. Och ja, man får känna på dem först!

 

251

Bälingarna inpå livet

Ibland tar det lite tid för våra bilder att nå era näthinnor, och det får (!) väl vara så. Här får (!) ni välan därför njuta lite extra av närbilder på Yohio (namngiven annorstädes, här oftare kallad Flora) och hennes lelle Adrian och Adriana.

Adriankalufsen, svårslagen

Adriankalufsen, svårslagen!

Medföljer även bildbevis på att baggen också deltar i bä-barnens uppfostran, om än lite på avstånd. Han blickar stolt in genom bb-fönstret:

250

– ”Lek inte med maten Asta, kamma dig Adrian, sträck på dig Torbjörn!”