Stackars uteliggardjuren?

Våra nötter och ullisar går ute året om. Det är de gjorda för, med tjock päls och ull. Vi har fått frågor om de verkligen vill vara ute i kylan, och det vill de. De föredrar kyla framför hetta, och de har tillgång till vår halmbäddade lada närhelst de vill.

Allmän frukostrast

Allmän frukostrast

Fåren har en egen del av ladan, dit in kommer inte kossorna. De har verkligen försökt, men de kommer inte in genom dörra! Kossedörren är bredare och högre, och därför är den täckt av en köldridå. Allt för att hindra alltför mycket drag inne i ladan. Dragfritt blir det inte i en gammal lada, men med gott om halm att sjunka ner i är det inget problem för djuren att hålla sig varma. Fördelen med att de äter ute är att de även (mestadels) gödslar där ute, det underlättar det sanitära renhållningsarbetet i halmen.

DJrumat på både nära och långt håll

Meeen, vattenfrågan är ännu inte löst. Djuren dricker ur badkaret ute än, och det hålls isfritt medelst våld. Och mular. Och nytt vatten. Frågan är ute på remiss (eller nåt), och förhoppningsvis blir det bättre nästa år. Vintern har varit mild länge, det är först nu vattnet blivit riktigt hårt.

 

Natan var en Nat-ann, ingen ann-an

Jag har inte skrivit på så länge, men det har sina skäl. Jag förstår om ni funderat er blågrå över vad vi sysslat med under tiden, och det här är ett av skälen: Natann föddes.

Natann är dotter till Annika, som i sin tur är dotter till vår första ko Pärla. Vi har alltså en mormor i hagen! Annika är inte mycket hanterad som ung, hon växte upp på den gård som Pärla bodde på när vi själva var gårdslösa. Hon fattar alltså inte riktigt hur bra kompisar vi skulle kunna vara, vilket Pärla ju gör.

Därför var det väldigt skönt att kalvningen gick bra, vi behövde inte rycka in. Annika kalvade själv ute i hagen en morgon, och vi höll ögonen på henne och kalven på håll sedan. Jag var orolig och tyckte inte att den lille kom på benen fort nog. Det här var innan snön kom, det var milt och ingen risk för köldskador å annat träligt, inte så länge Annika skötte sitt jobb. Men gjorde hon det?

Vi såg att hon slickade det lilla knytet, men sen gick hon en bit bort och betade. Typiskt henne att bara tänka på mat! Knytets mat då?! Det hade hon ingen plan för, hade inte köpt ersättning eller någe, inte frågat mor sin hur man gör med småttingar. Pust. Hon var i alla fall säker på en sak: kalven skulle heta Natan, eftersom hon föddes på Natanaeldagen. Vi sa okej och jajamensan, men stavar det Natann. Ho är ju en ho, liksom. Typiskt Annika.

Nyaste lilla nöten

Nyaste lilla nöten

M hämtade in Natann till ladan (i en skottkärra, som hon försökte springa ur), så nu låg hon i alla fall torrt och gott. Men sen då? Hon hade en sammandragen sena i ena frambenet och var rätt krokhasig = gick knackigare än en vanlig nyföding. Annika stod inte still för fem öre, så kalvis hann ju aldrig fram till juvret för att få den nödvändiga råmjölken.

Det var en sån där dag som som blir dåliga filmmanus. Helt osannolikt mycket krånglade och jag ska berätta mer om det en annan gång. Låt oss sammanfatta det med att den vi hoppats kunde ha råmjölk hemma var och långshoppade inför jul. Och sen fick vi bogsera hem bilen. Suck? Ja, men på vägen hem passerade vi en räddare i nöden: bonden med en nykalvad ko som kunde ge donera råmjölk till oss. Under och dunder, glädjeskrik och utandningar!

Efter att förgäves ha letat i lådorna (sa jag att vi bor i ett renoveringskaos?) efter vår kalvnappflaska, fick M ta den fungerande bilen till ännu en granne och låna en napphink. Medelst denna fick vi i Natann en hel del råmjölk, och hennes lilla mage var inte längre så tom. Men skulle det fortsätta så, med matning? Vad skull Annika göra istället? Fika?!

Mor och dotter fick gå ihop i ladan, och vi stödmatade Natann lite så att hon inte skulle tappa sugen. Hon fick jaga efter morsans juver så mycket hennes små ben pallade, och hon gjorde det så modigt. Vi stretchade hennes framfot under dagen, och den rätade sig lite i taget. Haserna skärpte sig också när hon väl rätat upp sig. Men morsan höll mjölkbaren stängd.

Tills kvällen därpå, när vi kom för att ge Natann hennes kvällsmål. Då stod Annika som ett ljus, och det smackade ivrigt vid hennes juver. Underbara ljud! Jubelklang och trumpeter, än en gång!

Och så har det löpt på. Natann äter och sover, Annika äter och äter. Och matar. Nu funkar det, och vi är innerligt tacksamma. Ljudet av en kalv som diar kan få axlar att sjunka på ett helt avgörande sätt.

Stare vare här

En del flyttar, andra stannar. Även på individnivå, inte bara arter emellan. Staren här i grisriset verkar dra ut på sin flyttfärd, trots att hans fränder redan dragit. Han plockar flugor som trivs där grisarna bott, det gör han rätt i.

Just idag hade jag hellre hängt på hans kompisar söderut, för här är äkta novembrigt. Man får ha en stark inre glöd för att inte bli allvarlig av mörker, dimma, mörker, dis, mörker, regn, mörker, lera. Å andra sidan är luften ren efter regnet, och stugan varm och vänlig. Men just mörkret, det är lätt att bli dyster. Om det ligger för en, liksom.

Pust.

 

Ps. M berättade just att han sett staren braka in i en holk för två dagar sen. Han hörde liksom hur det small till i en holk på en stolpe, och såg sen hur ett ben och en del av stjärten hängde ut. Till sist slank delarna in, men nu tror han att staren ligger död därinne. M har ögon för starar, han borde ha sett den om den var kvar. Pust. Ds.

Dammit!

Neee, inget allvarligt har hänt. Lill-dammen ligger där den ligger. Och de tre koiarna schwimmar fortfarande runt i den. Men de är tröga nu, det blir ju allt kyligare. De äter lite granna pellets fortfarande, men deras årstidslyhörda kroppar sänker sin metabolism. Snart är de i fysiologisk vinter, och då äter de inte. Alls. Inte förrän det blir vår.

5:2, släng dig i väggen!

Ett mycket rustikt sorts parasoll

En av de bästa sommarplatserna hos oss måste vara under de gamla äppelträden. Nu när det varken snöar eller regnar kan vi sitta i trädgårdsmöblerna och titta upp genom grenverket. Och se på himlen. Solen silar ner genom löv och grenar och kart, och allt det gröna ger oss ett behagligt tillstånd – ett lugn.

Åt byvägen till växer en jasminhäck upp, men än så länge har vi rätt bra koll på vilka som behagar susa förbi. Och de har rätt bra koll på oss. Det är väl därför byvägar finns?

Men allra bäst är utsikten genom grenarna, genom ljuset och det gröna. Så skönt.