Bara bilder, men inte så bara. Ganska håriga faktiskt.

Härom dagen var jag löjligt lycklig. Ni vet, sådär onödigt overkligt extraglad, i typ en halvtimme. Kanske lite kärlekshög, kanske bländad i själen av all vintersol, kanske serotoninstöttad av choklad eller nåt. Men på ett mysigt humör var jag i alla fall, och det var utegångsdjuren också.

Det var minus femton och solen värmde faktiskt. Helt vindstilla och snön knarrade väldigt genuint under stövlar och klövar. Ensilagebalen luktade gott och himlen var enormt blå. Enormt. Kameran kunde inte se sig mätt på dagen, och här får ni en del av kakan.

241

237

238

239

240

223

244

226

242   235

230   224

243

231

Nej, jag vet. Storleken gör inte bilderna rättvisa.

Stare vare här

En del flyttar, andra stannar. Även på individnivå, inte bara arter emellan. Staren här i grisriset verkar dra ut på sin flyttfärd, trots att hans fränder redan dragit. Han plockar flugor som trivs där grisarna bott, det gör han rätt i.

Just idag hade jag hellre hängt på hans kompisar söderut, för här är äkta novembrigt. Man får ha en stark inre glöd för att inte bli allvarlig av mörker, dimma, mörker, dis, mörker, regn, mörker, lera. Å andra sidan är luften ren efter regnet, och stugan varm och vänlig. Men just mörkret, det är lätt att bli dyster. Om det ligger för en, liksom.

Pust.

 

Ps. M berättade just att han sett staren braka in i en holk för två dagar sen. Han hörde liksom hur det small till i en holk på en stolpe, och såg sen hur ett ben och en del av stjärten hängde ut. Till sist slank delarna in, men nu tror han att staren ligger död därinne. M har ögon för starar, han borde ha sett den om den var kvar. Pust. Ds.

Dammit!

Neee, inget allvarligt har hänt. Lill-dammen ligger där den ligger. Och de tre koiarna schwimmar fortfarande runt i den. Men de är tröga nu, det blir ju allt kyligare. De äter lite granna pellets fortfarande, men deras årstidslyhörda kroppar sänker sin metabolism. Snart är de i fysiologisk vinter, och då äter de inte. Alls. Inte förrän det blir vår.

5:2, släng dig i väggen!

Det man inte har i maskinparken…

…det får man ha i plånboken. Och ge till andra, alltså. Så att de kan ha sin något större maskinpark.

Vi har ingen traktor, och definitivt inga maskiner att köra gräs med. Sååååå, då anlitar vi det företag som flertalet grannar också gör, och får gräset kört åt oss. En mäktig känsla, att se traktorn mullra fram över den egna marken, klippa och lägga i strängar, bala och plasta. Det är så på riktigt på något sätt.

Nu ligger det sköna gröna fodret i sina vita balar, återstår bara att hitta en bra plats att lägga dem på. (Allt är första gången på gården för oss i år, alla frågor blir lätt så stora då.)

 

Mer respekt för statistiken och livets ojämnheter, tack

Det finns mycket att skriva om, vet knappt var jag ska börja.

 

Stjärnhimlen. Så oändlig och tyst och gnistrande idag, med femton minus ute. Den och rimfrost-i-solljus var dagens estetiska höjdpunkter. Slutar aldrig att förundras.

Barn som överlever sin egen förlossning i månaden december. Ve den som ojar sig över att barnen föddes nu och inte om några veckor. Ve! Var istället tacksam över att ett levande barn fötts, och var ödmjuka inför att ännu en liten människa klarade färden ut i ljuset. Det finns (minst) en miljard saker som är värre än att födas levande i december, jag lovar.

Ofödda kungabarn. Jättefint att mellanbarnet Bernadotte är gravid, men det finns inga garantier för henne heller att barnet föds (och lever) i sommar. Jag är så LESS på att man pratar om graviditeter på det sättet, som om ett barn i magen är ett garanterat utanför-magen-barn. Återigen: var tacksamma, ödmjuka, medvetna. Alltför många lär sig den hårda vägen att bebislycka och bebisdrömmar kan gå om intet. Visst unnar jag folk att glädjas åt en graviditet, men att ta den för given – inte ens i närheten av ok.

Låt oss istället fascineras över när det faktiskt går bra och låt oss inte ta välgång för given. Sessan Madde är säkert fullt medveten om odds och risker å allt, jag klandrar inte henne här. Jag klandrar media, jargongen, folk i gemen. Tänk efter vilka ord ni använder om gravideter och ofödda barn (skaffa barn, bebisen kommer i…, vi ska ha barn i …), visa respekt för livet. Nej, jag är ingen abortmotståndare, jag är bara trött på vår allmänna brist på tacksamhet.

SÅH!

 

Nu kommer ni bli superavis inte

Det är insidan som räknas. I alla fall delar av den. Inte heltäckningsmattan i trappan till exempel.

Det är insidan som räknas. I alla fall delar av den. Inte heltäckningsmattan i trappan till exempel.

En del bor i fina hus. Andra inte. Det här är inte husets vackraste sida, men ni är värda den osminkade sanningen. Också.

När en byggare var här och pratade husutbyggnad fick vi tips om att kolla så att inget underliggande syperviktisch var rötet. Därför plockade M bort en bit av den fulaste panelbiten på västsidan. Huset är tilläggsisolerat med musbon och mineralull, och innerst inne är panelen faluröd. Som vi tänkte att den skulle få bli igen, när det nya kommit på.

Men det blir sen. Nu har vi kommit så pass i ordning inne att vi kan bo där. Till våren kan vi börja fundera på det yttre. Får väl silvertejpa igen den däringa bristen på tilläggsisolering, eller nåt. Fint nog var inget dåligt under fulfasaden (mer än på det estetiska planet), det var ändå det viktigaste.