M öppnar kebabhak?

Det finns även här i trakten något så praktiskt som en lokal köp- och säljsida på fejjan*. Lövv it! Vi har hittat många nödvändigheter där till mycket överkomliga priser. Bland annat har vi fyndat en lie, en kökssoffa, ett badkar (till kvigvatten), en regntunna (till kovatten(!)), en bokhylla, ibc-tankar, en lekstuga å javetinteallt.

Senast kom M hem med tre jättekebaber. Han hade väl köpt för många nödvändiga saker, var tvungen att skoja till det? Alltså kebaber som i jättemycket-kött-på-rulle, såklart?

Man skulle också kunna använda dem som en del av ett vattenburet värmesystem, men det tyckte såklart värmesystemskillen var dumt. Man måste köpa nytt. Så kebab fåre bli, ackumulatortankar är ändå alltför knöligt att skriva.
* = annat ord för Facebook, medvetet töntigt ordval

Mycket skrik för lite Robin

Fladdermöss har vi sett här om kvällarna, de svirrar hej vilt kring knuten. Men döm om min förvåning när en liten juvenil rackare SKREK under en stövel vid entrén häromdan.

Niba vadå saru? Kronologin i det?! Åkäj, jag ska ta det framifrån. Jag var på väg ut, passerade stövlarna på trappen. Såg att det låg skräp i en av stövlarna, tog upp stöveln och tömde den. Satte ner stöveln Å HÖLL PÅ Å TRILLA BAKLÄNGES! Stöveln skreeek och tjööööt, och nu hade jag väl mosat nåt åh fy vilka skrik!

Jag är veterinär. Jag lagar djur. Jag tar hand om djur som skriker. Men inte den här gången. Jag sträckte mig i alla fall så långt som till dag två på veterinärutbildningen: jag lyfte på stöveln och såg efter vad det var som lät. En fladdermus! Men sen då? Laga den?! Näj, jag hämtade maken.

Ful och söt, och framför allt tyst.

Ful och söt, och framför allt tyst.

Jag var lite tagen av hur mycket en så liten sak kunde låta, det var som rena varulvsskränet, fast i falsett. Och hest. Och skrikigt! Men M lät sig inte förskräckas, han fick den lelle på rätt köl med hjälp av en pinne (!) och gick sen iväg med den till ett skyddat ställe.

Skadad var den tydligen inte, inte så värst i alla fall. Eller hade jag utövat healing? Hur som helst slutade den skrika när den sattes på väggen, och lite senare var den borta. Förhoppningsvis har den lärt sig att inte snooza strax intill hälen på våra stövlar nu, men man kan aldrig så noga veta.

I behov av en ansiktslyftning

M och jag har varit flitiga med den faluröda penseln ett tag, och fått ordning på det gårdsyttre till viss del. Jag målade så långt jag nådde på väggarna, och sen tog M stegar och pallar å allt han kunde hitta. För att nå heeeela väg(g)en upp med penseln.

Än finns många kvadratmeter att fylla med det röda, men det tar sig verkligen! Vi säger det rätt ofta till varann: tänk sån skillnad det blivit, tänk så eländigt det såg ut när vi flyttade hit! Mycket har hänt, och allt har skett med handkraft. Till stor del är det M som röjt och fixat, lagat och fejat. Men även jag (och självklart besökande hjälparbetare ur släkt- och vänkretsen) har ett finger med i det hela, och tillsammans ska vi nog få ordning på rubbet. Men det kommer ta tid.

Ni får i alla fall se en före- och efterbild av snickarboden/bykstugan. Det vita är inte på plats än, som ni ser, men det röda. Och Pärla står på pass, väntar på kvällshavren. Bilderna är tagna olika kvällar, skall tilläggas, hon behövde inte vänta tills vi målat färdigt…

Lite rödare, kan jag tycka

Lite rödare, kan jag tycka

Ljud ikväll

Näktergalen knorrar och knäpper (vadå skönsång?!), tornseglarna svirrar vansinnigt fort genom luften, hönsen sittsnarkar på sina pinnar (utom Petter som sover på golvet, va e de för en tupp egentligen?), mannen pustar (med tung last av enkupigt gammeltegel på en skottkärra), kvinnan rasslar (med plantering av småblommor i skrubbens burkfynd) och barnen sängsnusar.

Just precis då kan man välja att inte tänka på krig och svält och antibiotikaresistens. Håll en stund i den stunden.

Att lägga sten vid sten

Min man tycker om att arbeta. Han är enveten och ihärdig och stark och säker. Tänk vilken tur jag haft som fick gifta mig med just honom!

Exempel på detta: På bilderna nedan monterar han ner murstocken i bykstugan, för där ska bli fjäderfähus. Och de behöver ingen murstock. Ju. Tegelstenarna var så fina, tyckte han, och dem kan man bygga något nytt av på annan plats. Jag kan inte göra annat än att nicka bifall.

Knackar loss och har sig

Knackar loss och har sig

Först fick stenarna flytta bort i trädgården och bli till någon sorts altare, där de inte är i vägen precis nu. Vi hade en ny bekant på besök häromdagen, och jag tyckte mig se en skymt av hjälp-var-har-jag-hamnat i hennes ögon när jag sa att vi byggt ett altare. Kanske lyckades jag få henne att förstå att det mest råkade bli så. Kanske törs hon aldrig mer hälsa på? Vem vet vad för sorts riter vi kan tänkas utföra vid altaret, liksom?

Stentufft

Stentufft