Det som händer, det händer med våra… klövar?

Så sa en hygiensjuksköterska en gång att man ska tänka, för att minnas att våra händer ofta är de stora smittspridarna. Men det var inte alls det jag skulle berätta, men hur börjar man en berättelse om en tacka som slunkit på sned totalt?

Det handlar om Grön Anna, den försiktigaste av våra tre tackor. Hon låg död i hagen en morgon. Fast det gjorde hon ju inte?

Det hela började med att M gick morgonrundan hos djuren och såg att bara två tackor gick i hagen. Den tredje låg med klövarna i vädret, helt stilla, intill lagården. Men NÄJ, tänkte M och älgade in till sin fru veterinären och dundrade att ENTACKAÄDÖ. Sen for han ut genom dörren igen, ut i hagen. Jag (det är veterinären, tillika frun det) tryckte i mig några torkade äppelringar (för frukosten hade vi inte hunnit ta fram än och blodsockret var nära noll) och skulle just braka ut när M kom in igen och sa att hon visst levde igen.

Men hur bra mådde hon? M hade kommit så nära tackan att han kunde se att hennes ögonvitor var uppåtvända, och hon låg verkligen helt stilla på rygg. Just när han kom fram till henne for hon upp och iväg. Vingligt, men definitivt levande. Våmmen var stor och svullen, stackarn hade ju inte kunnat idisslingsrapa ut mag-gaserna när hon låg på rygg. Hade hon legat mycket längre hade hon troligen kvävts av den alltför stora och gasfyllda våmmen. Nu när hon var uppe och rörde sig blev våmmen snart normalstor igen, och tackan nästan som vanligt.

Men inte riktigt. Hon haltade lätt, både fram å bak. In i fårboxen i ladan med alla tre tackorna, och böjklämkänn en stund på alla fyra benen. Inget uppenbart sår och ingen stor svullnad, men definitvt ömma områden på både ett fram- och ett bakben. Antiinflammatorisk och smärtstillande medusin och boxvila, sen var Grön Anna snart som hel igen.

Men vad var det egentligen som hade hänt? Fråga fåren! Vi vet inte. Men vi gissar, och då låter det såhär: tänk er att fårflocken legat tillsammans i den lilla slänten utanför lagården, och att Grön Anna kanske redan då var lite halt. Hon tog sig inte riktigt upp som hon skulle när de andra reste sig för att gå, och hamnade kanske på något olyckligt vis på sidan i slänten. Och sen på rygg för att nedförsbacken helt berövade henne balansen? Kanske. Mycket märkligt. Men just nu verkar hon vara pigg och rask igen, trots att hon var ruggigt nära den där vitögedöden.

 

2 thoughts on “Det som händer, det händer med våra… klövar?

  1. Läskig historia! Jag tycker ofta att våra ullbeklädda vänner haltar utan uppenbar orsak när de är ute. Men så är de ju också experter på att klättra och krångla till det så det är ju inte konstigt om de skadar sig… Hoppas att hon tänker sig för i fortsättningen och väljer icke-lutande liggplatser!

    • Skönt att höra att även du, fårexperten, drabbas även mystiska hältor- även om världen vore bättre utan dem! Och nog känns de där pinniga petitessernas som ska föreställa fårben som ett skämt, jämfört med deras stora ulliga kroppshyddor. Tur att ullen mest är luft.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *