2018: Dags att beställa köttlådor, hörrni!

Tro det eller ej, här är ett inlägg! Det trodde ni knappt kunde hända längre, eller hur? Nu när Instagram och Facebook åguvetallt kryllar ut “information” över världen är det inte lätt att räcka till på en sån här sniglig gammal blogg. Men om någon nu av en händelse skulle titta förbi här, får bloggen ju se till att vara lite uppdaterad. Den är rätt anskrämlig i sin nuvarande form, men inom kort ska den piffas till. Håll ut!

Tills dess: Här är info att ladda ner om vår köttlådebokning. Den är i full gång, och JA, ni vill hänga på. Missa inte chansen att få en låda helt underbart mört nötkött från djur som haft ett riktigt bra liv. Ska du äta kött ska det vara finkött, och våra köttlådor är precis det: finköttets finkött. Hållbarhet i kylskåp: köttet blir allt mörare i sin vakuumförpackning under sin utlovade 35 dagars-hållbarhet (inte färsen, den fryser du så fort frysen orkar), hållbarhet i frys: minst ett år. Och så länge kommer köttet inte att räcka. Tro mig.

Innehållet i tidigare års låda: varken mer eller mindre

Är du mer intresserad av en lammköttlåda? Skynda dig att läsa här och boka, för vi har väldigt få lådor i år!

Det nya (f)året och den gamla vanliga frustrationen

Små, svarta och mycket rörliga lamm är svåra att fånga på bild, i alla fall i halvskymning. Men ni får tro oss när vi säger det: de är urgulliga och helt fantastiskt supermjukfina. De luktar så gott och låter så rart, och lammamman (det ordet!) Grön Anna (som porslinet och öronmärkesfärgen, och även som den som nästan dog i förra inlägget) vet precis som vi att det är de två ljuvligaste varelser som någonsin skådats. Karla och Karl, efter dagen de föddes.

Och att ni inte fått så många ord från mig på länge har berott på en mättnad. Jag är trött på ordflödet (asociala medier å allt det där) och har gett upp tanken på att informationsspridande ska kunna rädda något alls. Som en av mina kollegor sa härom dagen: människosläktet är bara här en liten fjuttestund, relativt sett. Och det är liksom redan kört.

Jag har haft svårt att acceptera det, att all dumhet som flödar över världen inte ska kunna stoppas; att jag ska behöva leva med att ondska och okunskap ska få vinna. Men om jag själv ska överleva måste jag acceptera, och jag måste hitta ett sätt att leva med vetskapen. Jag kommer inte gå så långt som att sluta vara en besvärlig kund, och jag kommer fortsätta bli arg när folk beter sig dumt. Men jag orkar inte bli så arg som jag borde.

Niba, vad dillar hon om? Äsch, det gamla vanliga. Narcissism (om du inte vet vad det betyder är risken stor att du är en av dem), antibiotikaresistens, genusovetenskap, livsmedelsimport, naivitet och otacksamhet, thailandsresor vs köttätande, synen på barnanskaffande, ftalater och kortsiktighet, sockerberoende och storstadsfixering. Det finns så mycket. Men istället bloggar ungdomarna (!) om outfits, träningsprogram, shopping, fillers, barnmode, resor och events. Som om allt bara vore en lek, och som om inga av våra handlingar faktiskt spelar någon roll. När ALLA handlingar och val leder till något och skulle kunna göra skillnad. Men nej, folk orkar inte. Nog önskar jag att fler tog sitt ansvar. Men ja ä int bitter. Eller jo, lite.

Det som händer, det händer med våra… klövar?

Så sa en hygiensjuksköterska en gång att man ska tänka, för att minnas att våra händer ofta är de stora smittspridarna. Men det var inte alls det jag skulle berätta, men hur börjar man en berättelse om en tacka som slunkit på sned totalt?

Det handlar om Grön Anna, den försiktigaste av våra tre tackor. Hon låg död i hagen en morgon. Fast det gjorde hon ju inte?

Det hela började med att M gick morgonrundan hos djuren och såg att bara två tackor gick i hagen. Den tredje låg med klövarna i vädret, helt stilla, intill lagården. Men NÄJ, tänkte M och älgade in till sin fru veterinären och dundrade att ENTACKAÄDÖ. Sen for han ut genom dörren igen, ut i hagen. Jag (det är veterinären, tillika frun det) tryckte i mig några torkade äppelringar (för frukosten hade vi inte hunnit ta fram än och blodsockret var nära noll) och skulle just braka ut när M kom in igen och sa att hon visst levde igen.

Men hur bra mådde hon? M hade kommit så nära tackan att han kunde se att hennes ögonvitor var uppåtvända, och hon låg verkligen helt stilla på rygg. Just när han kom fram till henne for hon upp och iväg. Vingligt, men definitivt levande. Våmmen var stor och svullen, stackarn hade ju inte kunnat idisslingsrapa ut mag-gaserna när hon låg på rygg. Hade hon legat mycket längre hade hon troligen kvävts av den alltför stora och gasfyllda våmmen. Nu när hon var uppe och rörde sig blev våmmen snart normalstor igen, och tackan nästan som vanligt.

Men inte riktigt. Hon haltade lätt, både fram å bak. In i fårboxen i ladan med alla tre tackorna, och böjklämkänn en stund på alla fyra benen. Inget uppenbart sår och ingen stor svullnad, men definitvt ömma områden på både ett fram- och ett bakben. Antiinflammatorisk och smärtstillande medusin och boxvila, sen var Grön Anna snart som hel igen.

Men vad var det egentligen som hade hänt? Fråga fåren! Vi vet inte. Men vi gissar, och då låter det såhär: tänk er att fårflocken legat tillsammans i den lilla slänten utanför lagården, och att Grön Anna kanske redan då var lite halt. Hon tog sig inte riktigt upp som hon skulle när de andra reste sig för att gå, och hamnade kanske på något olyckligt vis på sidan i slänten. Och sen på rygg för att nedförsbacken helt berövade henne balansen? Kanske. Mycket märkligt. Men just nu verkar hon vara pigg och rask igen, trots att hon var ruggigt nära den där vitögedöden.

 

Omslag och inslag och utslag

Nu är det höst på riktigt, det känns i vinden. Oktober kom med färg och fläkt, kan man säga. Inte oss emot, det är vackert och friskt och alldeles nytt. Men visst är det sorgligt med saker som multnar ner och dör, visst är det smärtsamt med allt som förändras.

Till det hör att det snart är dags för djuren att åka till slakt. Det känns inte lätt. Vi vet att de lever bra och vi vet att slakten i sig görs på allra bästa sätt. Korta transporter och ett litet, säkert slakteri. Men enkelt är det inte. Småskalighet ger stora känslor, och det är värdefullt. För både oss och djuren.

Annars kan man ju tänka att vi kunde låta bli att skicka djuren, så slapp vi och de lida helt. Men så kan inte ett lantbruk se ut, det behövs intäkter. Om alla som köpte köttlådor istället betalade oss för att inte skicka djuren till slakt, då kanske det ginge? Men som det är nu arbetar djuren för oss med sin skötsel av marken, och en del av dem blir sedan till fantastiska värden i form av köttlådor. De blir en del av kretsloppet, och de blir dessutom det absolut bästa kött man kan få för pengar. Då är inte (måttligt) köttätande något fult och själviskt, som Coop försökte få oss att tro med sin naiva, populistiska reklamfilm. Hoppas att ni sluppit se den. Om ni sett den, lyssna/titta här på Matgeeks ganska uttömmande svar på reklamfilmens idiotier. Det finns ännu mer att säga om hur dumt Coop beter sig, men börja med att titta på klippet i länken.

10

Tank- och kärleksfullt. Det är viktigt.

Även vi gör fel ibland, och vi vill därför be om ursäkt. Ni var många som ville ha de köttlådor vi la ut till försäljning, och eftersom lådorna var få i år blev en del av er besvikna. Vi beklagar att det blev så, och att flera stamkunder inte hann med att få en låda. Till nästa år ska vi ha fler lådor att erbjuda, och vi ska se till att stamkunderna hinner med. Vi lär oss av våra misstag och hoppas att ni har tålamod med oss.

Dags att beställa köttlådor! [SLUTSÅLT]

[Tillägg: Bokningslistan är stängd, lådorna är slut för i år. Välkomna åter nästa år!]

 

Nu är det äntligen dags att boka er låda med certifierat ekologiskt, hängmörat naturbeteskött från Sparvåsens stutar! I år är det bara två djur som skickas till slakt, så snabba på med er beställning! Stutarna slaktas på det lokala Närkes slakteri, hängmöras i ca tio dagar och styckas sedan på Närkes kött. Lådorna körs till Tyresö, Örebro och Kumla i mitten av november, där kan ni hämta era lådor på en adress och tid vi meddelar senare.

När ni köper kött från våra stutar gör ni ett gott val, på flera sätt. Ni får ett fantastiskt fint kött från djur som haft det bra hela sitt liv. De har tillåtits växa långsamt och de har levt ett rikt koliv. Djuren har dessutom gjort stor nytta genom att beta gräs, örter och löv så att våra naturbeteshagar hålls öppna och artrika. Naturbeteskött får en fin marmorering och innehåller extra mycket av det nyttiga omättade fettet. Hängmörningen ger dessutom det där lilla extra som gör att ni sedan aldrig mer vill ha vanligt butikskött.

Sälla er till de lyckliga få som får ta del av årets leverans, ni kommer inte att bli besvikna!

I år kommer vi sälja våra ekologiska köttlådor på ett mer traditionellt sätt: vi säljer åttondelar av stutarna. På så sätt blir det bättre och rejälare bitar vid styckningen och svinnet blir mindre. Alla köttlådor innehåller alla de olika styckdetaljerna, vilket inte varit möjligt tidigare år. När vi sålt lådor förut har de haft väldigt exakta vikter, men i år blir lådornas vikt – helt naturligt – beroende av djurens storlek. Vi kommer kunna ge en närmare vikt när vi vet vad slaktvikten blir, men lådorna beräknas ligga på mellan 20 och 25 kg. Kilopriset är 150 kr.

Lådorna innehåller hälften styckdetaljer (ryggbiff, entrecôte, ytterlår, innanlår, fransyska, märgpipa, högrev, bog, rulle, brisket och rostbiff), hälften finmald färs. Säg till vid bokningen om ni även önskar kluvna buljongben så ordnar vi det utan extra kostnad! Vill ni även veta vilket stut just er låda kommer ifrån meddelar vi gärna det. Allt kött är vakuumförpackat (så att mörningen fortsätter ytterligare i förpackningen) och tydligt märkt. Hållbarhet i vakuumförpackningen: 35 dagar.

 

Boka genom att maila oss på elisabet@elisavet.se, ring eller messa Markus på 073-83 43 990 eller boka hos någon av våra privata återförsäljare i Kumla, Örebro eller Tyresö (ni vet vilka ni är!).

 

Ps. Ni glömmer väl inte att följa oss på Instagram och Facebook? Sök på elisavet.se på båda ställena, så hittar ni oss! Ds.

Ljuvligheter heter det

Ni som följer oss på Instagram har redan sett att vi ätit pumpakaka, och ni andra får helt enkelt kliva upp på brädan här och nu: surfa med oss på pumpakaksvågen!

Kärt barn har många namn, och pumpakakan ni ser på bild kan även kallas för falsk ostkaka, guldpudding eller höstkaka. Oavsett namn är den alldeles fantastiskt god, ni måste faktiskt prova! Den är som ett perfekt mellanting mellan efterrätt och mat. Alltid rätt, helt enkelt.

Vi råkar ha en hel del pumpa i trädgården just nu, och den ska väl mestadels läggas in. Brukar bli väldans gott. Men pumpakaka kommer den också få bli många gånger, för saker i säsong är det ok att hinna tröttna på. Det är ju så långt till nästa säsong!

Ljuvligheten kakifierad

Ljuvligheten kakifierad

 

Receptet har ni här:

Falsk ostkaka / Guldpudding / Pumpakaka / Höstkaka

  • 1 kg pumpa, gärna ätlig (i övrigt inga specifika krav)
  • 3 droppar bittermandelarom (eller tre rivna bittermandlar, men hallå vad praktiskt det är med aromen!)
  • ca 2 msk socker eller honung (smaka på smeten, pumpa i sig är sött)
  • 1 dl sötmandel, eller lika mycket mandelmjöl (men med mjöl blir konsistensen något mindre lik ostkaka och mer puddinglik)
  • 2 dl vispgrädde
  • 3 dl mjölk
  • 1,5 dl (fullkorns-)vetemjöl
  • 5 ägg (minst!)
  • 1 krm salt

Vispad grädde och lingonsylt till servering

 

  1. Sätt ugnen på 200 grader.
  2. Skala (inte så himla noga alls, det ska ju ändå mixas), kärna ur och skär pumpan i mindre bitar (typ några cm i diameter, rätt rejäla bitar). Spara pumpakärnorna, torka och rosta dem (googla recept!).
  3. Baka pumpan i ugnen (på en plåt eller i den form som kakan ska gräddas i) tills den är mjuk, borde inte ta mer än en halvtimme.
  4. Låt pumpan svalna något och häv sen ner den i matberedaren, finfördela den däri. Eller kör den med stavmixern rakt i den bunke som du ska blanda i resten av grejerna i.
  5. Finhacka mandel och bittermandel (eller använd mjöl och arom), blanda med pumpamoset och alla andra ingredienser.
  6. Häll smeten i en ugnsform, typ normalstor. (…eh, 20 x 30 cm?)
  7. Grädda mitt i ugnen i en trekvart ungefär, se så den stannat och står still.
  8. Låt svalna något och ät med vispad grädde och lingonsylt. Du kommer närapå att svimma av matglädje!

Nästa gång ska jag prova att använda saffran istället för bittermandel, då blir det en falsk saffranspannkaka!

 

Så väldigt välkooomna

Vi har fått den stora äran att bli husse och mattar åt fyra herefordkorsningskvigor (så många konsonanter i det ordet)! De är inte bara väldigt fina, de är dessutom belevade och mycket rara, uppfostrade av våra mycket ko-mpetenta grannar. Vi hoppas att de kommer få leva länge och bli gamla och goa kossor hos oss. Förhoppningsvis ska de få egna ljuvliga kalvar här och beta i Sparvåsens hagar i hela sina lyckliga liv.

Fagra, hon heter som hon är. Helt enkelt.

Fagra, hon heter som hon är. Inifrån och ut. Och i bakgrunden Beda, den lite blygare varianten av fager.

Det är skönt att få så vänliga djur i sin vård, de värmer ens själ genom att bara… tugga på hötussar och andas på en. Kor. Kor är mer än bara kor.

Flinga och Docka, ljuva som få andra.

Flinga och Docka, ljuva som få.

 

Mer än bara lite ull

Ull. Bara ordet gör en ju alldeles varm. I mitt alldeles specifika fall blir jag lite trött också, för ullens väg från djuret till garnet är lång och stundom mödosam. Fåren ska klippas och ullen sorteras och ibland tvättas, annars kardas och sen spinnas (eller tovas, men det är ju en helt annan historia), så småningom tvinnas och sen kanske tvättas. Bland annat. Puh. Förr i tiden var ett stickat plagg inget en impulsshoppade för ro skull, det var något en fick arbeta hårt för att frambringa.

Är det därför jag fastnat för att spinna garn själv hemma? Trots att jag faktiskt inte kan sticka! Till viss del är det kanske så, att det färdiga garnet ger en skön tillfredställelse. Det ger tyngd och trygghet åt ett nystan att veta hur lång ullens väg varit, och en stor respekt för forna tiders slit.

Men rent praktiskt då, hur går spinnandet på Sparvåsen till? Än så länge har jag bara en gammal vanlig spinnrock hemma, ursprungligen tänkt att spinna lin på. Ni vet, en sån som där som ser ut som den ni ser framför er när ni tänker på ordet spinnrock. Den fungerar som den ska (för spinnande av lin!), men den håller en alldeles för hög hastighet för att vara lämplig att nybörjarspinna ull på.

För en tid sen gick jag en spinnkurs på Hallagården och fick där prova en modernare och mer förlåtande sorts spinnrock. Så häftigt! Världens trevligaste kurs dessutom, med alldeles delikat (och hembakad, såklart) chokladtårta och himmelskfluffig gräddsifonsgrädde, gubevars. Och med mig hem fick jag mitt alldeles egna garn, spunnet av fyra olika djurslags päls eller ull; kanin (okardad angora), får (kammad merinosilke och kardad klövsjöfårull), alpacka (okardad) och get (okardad mohair). Alla djuren hade sin egen djuriska färg i den spunna tråden, utom merinosilkesfåret som var färgat blågrönt.

Först fick jag prova att spinna på en helt vanlig handslända, för att lära mig tekniken i lugn och ro. Nästa steg var att lära mig trampa riiiktigt långsamt på spinnrocken samtidigt som jag fick syssla med något helt annat (fingervirkning, vad annars?). Det gick ut på att lära fötterna göra sitt jobb oberoende av vad händerna sysslade med. Slutligen fick jag börja SPINNNNNNNNNA, och hur svårt och roligt och synapskrävande är inte det?! Ni hajar, va?

Nu ska jag bara samla mig inför att eventuellt köpa mig en egen modern spinnrock, troligen av Hallagården själv. Det kräver eftertanke.

Orvar (och de andra) med regnbåge på

Ni är alldeles säkert gruvligt nyfikna på hur nötterna och bälingarna ter sig nuförtin. Såhär såg de ut i regnbågsljus häromdagen, se och njut!

- "Vafför sitter du där på marken, matte?" Skeptikern Niklas tar aldrig ut segern i förskott.

– “Vafför sitter du där på marken, matte?” Skeptikern Niklas tar aldrig ut segern i förskott.

De sköter sig bra i markerna, djuren. De betar och växer och håller beteshorisonten öppen och fin. Vad vore beteshagen utan kritter? Risig och dyster, mörk och onödig.

 

Niklasrompa och Nat-ann-skalle. Det bästa av två världar.

Bakdel och framdel. Det bästa av två världar.

Ute är det sensommarkväll just nu, och från min plats vid matsalsbordet ser jag flocken beta därute. De äter utan brådska, går med långsamma dröjande steg i augustihagen. Det är vackert att se.

315

Lennart blir utstirrad av Adrian. En helt vanlig dag alltså

Just ikväll verkar de faktiskt inte ha så mycket hyss för sig. Inga rattirallanräjder över stock och sten, ingen Orvar som jagar lammen. De bara betar och har det trevligt, som på vilket afternoon-gräs som helst.

311

Hagen, sedd genom trädgårdsdjungeln.

Tittar ut genom hönsnätsrutan

Jag är på plats igen, både bildligt och bokstavligen. Semester var skönt och helt nödvändigt. M fick ingen lång vila, han har ägnat nästan hela hetsommaren åt att renovera boningshuset utvändigt. Alla detaljer är inte på plats än, men det har hänt mycket. Bilder kommer!

Datorn fungerar faktiskt idag, det har den sällan gjort i sommar. Atikmpagsys-strejk, fläkt på ständigt högvarv och blåskärmar in absurdum har det varit, eller bara ett enda stort roterande väntehjul i eeevighet. Jag håller på att lägga över allt av värde på dropbox och liknande, för det är nog bara en tidsfråga innan den här gammeldatorn packar ihop totalt.

Om det där med att jag gett upp om mänskligheten (igen): Jag fyller snart år, och i födelsedagspresent önskar jag mig SKÄRPNING från alla som fortfarande köper och äter importkött och importmejeriprodukter (ost, yoghurt osv). Tack på förhand!

Vad händer annars här på Sparvåsen? Kycklingarna växer, solrosorna (som slarvsparvarna sådde i vintras) blommar överallt, lammen vilar i skuggan när solen skiner, de runda morötterna har blivit ganska träiga (men funkar bra att koka), hönsen turas om att lång-ruva i tomme, grisarna är väldigt olika hungriga men väldigt lika kuttokiga, en kull tornseglare matas än i holken på vedboden, människobarnen ömsom kivas ömsom idyllrar sig, och hunden Britta har fyllt åtta hela år. Känner ni er uppdaterade nu?