Det som händer, det händer med våra… klövar?

Så sa en hygiensjuksköterska en gång att man ska tänka, för att minnas att våra händer ofta är de stora smittspridarna. Men det var inte alls det jag skulle berätta, men hur börjar man en berättelse om en tacka som slunkit på sned totalt?

Det handlar om Grön Anna, den försiktigaste av våra tre tackor. Hon låg död i hagen en morgon. Fast det gjorde hon ju inte?

Det hela började med att M gick morgonrundan hos djuren och såg att bara två tackor gick i hagen. Den tredje låg med klövarna i vädret, helt stilla, intill lagården. Men NÄJ, tänkte M och älgade in till sin fru veterinären och dundrade att ENTACKAÄDÖ. Sen for han ut genom dörren igen, ut i hagen. Jag (det är veterinären, tillika frun det) tryckte i mig några torkade äppelringar (för frukosten hade vi inte hunnit ta fram än och blodsockret var nära noll) och skulle just braka ut när M kom in igen och sa att hon visst levde igen.

Men hur bra mådde hon? M hade kommit så nära tackan att han kunde se att hennes ögonvitor var uppåtvända, och hon låg verkligen helt stilla på rygg. Just när han kom fram till henne for hon upp och iväg. Vingligt, men definitivt levande. Våmmen var stor och svullen, stackarn hade ju inte kunnat idisslingsrapa ut mag-gaserna när hon låg på rygg. Hade hon legat mycket längre hade hon troligen kvävts av den alltför stora och gasfyllda våmmen. Nu när hon var uppe och rörde sig blev våmmen snart normalstor igen, och tackan nästan som vanligt.

Men inte riktigt. Hon haltade lätt, både fram å bak. In i fårboxen i ladan med alla tre tackorna, och böjklämkänn en stund på alla fyra benen. Inget uppenbart sår och ingen stor svullnad, men definitvt ömma områden på både ett fram- och ett bakben. Antiinflammatorisk och smärtstillande medusin och boxvila, sen var Grön Anna snart som hel igen.

Men vad var det egentligen som hade hänt? Fråga fåren! Vi vet inte. Men vi gissar, och då låter det såhär: tänk er att fårflocken legat tillsammans i den lilla slänten utanför lagården, och att Grön Anna kanske redan då var lite halt. Hon tog sig inte riktigt upp som hon skulle när de andra reste sig för att gå, och hamnade kanske på något olyckligt vis på sidan i slänten. Och sen på rygg för att nedförsbacken helt berövade henne balansen? Kanske. Mycket märkligt. Men just nu verkar hon vara pigg och rask igen, trots att hon var ruggigt nära den där vitögedöden.

 

Orvar (och de andra) med regnbåge på

Ni är alldeles säkert gruvligt nyfikna på hur nötterna och bälingarna ter sig nuförtin. Såhär såg de ut i regnbågsljus häromdagen, se och njut!

- "Vafför sitter du där på marken, matte?" Skeptikern Niklas tar aldrig ut segern i förskott.

– “Vafför sitter du där på marken, matte?” Skeptikern Niklas tar aldrig ut segern i förskott.

De sköter sig bra i markerna, djuren. De betar och växer och håller beteshorisonten öppen och fin. Vad vore beteshagen utan kritter? Risig och dyster, mörk och onödig.

 

Niklasrompa och Nat-ann-skalle. Det bästa av två världar.

Bakdel och framdel. Det bästa av två världar.

Ute är det sensommarkväll just nu, och från min plats vid matsalsbordet ser jag flocken beta därute. De äter utan brådska, går med långsamma dröjande steg i augustihagen. Det är vackert att se.

315

Lennart blir utstirrad av Adrian. En helt vanlig dag alltså

Just ikväll verkar de faktiskt inte ha så mycket hyss för sig. Inga rattirallanräjder över stock och sten, ingen Orvar som jagar lammen. De bara betar och har det trevligt, som på vilket afternoon-gräs som helst.

311

Hagen, sedd genom trädgårdsdjungeln.

Bara bilder, men inte så bara. Ganska håriga faktiskt.

Härom dagen var jag löjligt lycklig. Ni vet, sådär onödigt overkligt extraglad, i typ en halvtimme. Kanske lite kärlekshög, kanske bländad i själen av all vintersol, kanske serotoninstöttad av choklad eller nåt. Men på ett mysigt humör var jag i alla fall, och det var utegångsdjuren också.

Det var minus femton och solen värmde faktiskt. Helt vindstilla och snön knarrade väldigt genuint under stövlar och klövar. Ensilagebalen luktade gott och himlen var enormt blå. Enormt. Kameran kunde inte se sig mätt på dagen, och här får ni en del av kakan.

241

237

238

239

240

223

244

226

242   235

230   224

243

231

Nej, jag vet. Storleken gör inte bilderna rättvisa.

Lammlådor, skynda skynda!

Nu är vi ute i sista minuten, men så blir det ibland. Vi hade alla lammlådor bokade långt innan det var dags för slakt, därför har vi inte lagt ut information om dem här på sidan. Nu blev det avbokningar, och på så vis har vi fått två lammlådor kvar till salu.

Det är våra fina dala päls-fårkorsningslamm vi säljer kött från, och de gått hela sommaren och betat våra hagar och skogsdungar. Vi körde dem sedan själva till det lilla gårdsslakteriet Sörgården. Vi är så glada att det slakteriet finns, de tar så bra hand om djuren både före och efter slakt.

Köttet hängmöras och styckas sedan enligt följande:

  • Lammkotletter
  • Fioler
  • Hals (till gryta)
  • Lägg
  • Sågad bog (till gryta eller stek)
  • Färs

Lådorna levereras redan imorgon kväll, den 9 november, till Örebro och Tyresö! Kilopriset ligger på 160 kr och lådorna väger 10-15 kg, troligen närmare 15.

Välkomna med er beställning!

Hur de är mot varandra

Vi har kor och får i samma hagar, de samarbetar riktigt bra. (Obs, det var en ordvits, fnissa nu. Tack.) Dessutom verkar de faktiskt ha glädje av varandra, även om det ofta är på den ene eller den andres bekostnad.

Samarbete, det vet ni

Samarbete, det vet ni

Korna bossar med fåren kring vatten och mineraler, och fåren kan vara riktigt irriterande, nosiga och typ ASJOBBIGA när en koflock vill ligga och idissla. I lugn och RO, tacksåmyckethejdå. Koflocken kan å sin sida jaga fårflocken nedför slänten vid Kullen, helt utan dåligt samvete efteråt. Så det jämnar nog ut sig, tänker jag.

 

Hur får står (ut)

Får står. De får det. De står allt de förmår.

Vad vill de ha sagt med att stå så schnyggt vid ett strategiskt utplacerat mineralkrubbsdäck?

Troligen att mineralerna är schlut.

Sen står ett får extra stelbent, för att liksom visa oss hur svag hon är i krôppa, nu när hon inga mineraler får. Att hon liksom knappt förmår.

Ajajaj, mina stackars mineralbristiga ben liksom

Ajajaj, mina stackars mineralbristiga ben liksom. Dessutom har jag ett vitt lamm inuti ryggen, b(l)ä så betungande! Och en enorm randig schvans som står rakt UT. HJÄLP!

 

Magmuskler i hårt arbete

22

Såhär gjorde han, fast oftast stående på en husmorspall. Typ 92634785901 gånger. Britta tittade på. Ungefär lika många gånger.

Och såhär fint blev det. Tänk vad han kan, den där M.

23

(Nej, det är inte helt nya bilder längre. Men de får inte gå er förbi, tänker jag. Strikt kronologi är för fegisar.)

På rad i rad

12

Halva flocken, ungefär. Så mångfärgade är de, våra betesdjur. Fåren ser ut som mini-gotlandsfår, hur (korsningar med) pälsiga dalafår de än må vara. Och våra svarta angus är även röda, för det kan de ju vara. De röda alltså. Inte de svarta.

Längst bak skymtar ni Pärlas dotter Annika, stor som ett hus. Falukorvsbrun, och rätt lik en dylik i formen.