Det som händer, det händer med våra… klövar?

Så sa en hygiensjuksköterska en gång att man ska tänka, för att minnas att våra händer ofta är de stora smittspridarna. Men det var inte alls det jag skulle berätta, men hur börjar man en berättelse om en tacka som slunkit på sned totalt?

Det handlar om Grön Anna, den försiktigaste av våra tre tackor. Hon låg död i hagen en morgon. Fast det gjorde hon ju inte?

Det hela började med att M gick morgonrundan hos djuren och såg att bara två tackor gick i hagen. Den tredje låg med klövarna i vädret, helt stilla, intill lagården. Men NÄJ, tänkte M och älgade in till sin fru veterinären och dundrade att ENTACKAÄDÖ. Sen for han ut genom dörren igen, ut i hagen. Jag (det är veterinären, tillika frun det) tryckte i mig några torkade äppelringar (för frukosten hade vi inte hunnit ta fram än och blodsockret var nära noll) och skulle just braka ut när M kom in igen och sa att hon visst levde igen.

Men hur bra mådde hon? M hade kommit så nära tackan att han kunde se att hennes ögonvitor var uppåtvända, och hon låg verkligen helt stilla på rygg. Just när han kom fram till henne for hon upp och iväg. Vingligt, men definitivt levande. Våmmen var stor och svullen, stackarn hade ju inte kunnat idisslingsrapa ut mag-gaserna när hon låg på rygg. Hade hon legat mycket längre hade hon troligen kvävts av den alltför stora och gasfyllda våmmen. Nu när hon var uppe och rörde sig blev våmmen snart normalstor igen, och tackan nästan som vanligt.

Men inte riktigt. Hon haltade lätt, både fram å bak. In i fårboxen i ladan med alla tre tackorna, och böjklämkänn en stund på alla fyra benen. Inget uppenbart sår och ingen stor svullnad, men definitvt ömma områden på både ett fram- och ett bakben. Antiinflammatorisk och smärtstillande medusin och boxvila, sen var Grön Anna snart som hel igen.

Men vad var det egentligen som hade hänt? Fråga fåren! Vi vet inte. Men vi gissar, och då låter det såhär: tänk er att fårflocken legat tillsammans i den lilla slänten utanför lagården, och att Grön Anna kanske redan då var lite halt. Hon tog sig inte riktigt upp som hon skulle när de andra reste sig för att gå, och hamnade kanske på något olyckligt vis på sidan i slänten. Och sen på rygg för att nedförsbacken helt berövade henne balansen? Kanske. Mycket märkligt. Men just nu verkar hon vara pigg och rask igen, trots att hon var ruggigt nära den där vitögedöden.

 

Det hängde på hägnet

Det tog bara tusen år och en miljard arbetstimmar (man måste inte hugga eken i skogen, barka av den och spetta ner den till jordens medelpunkt, men man kan om man vill) tills hönshägnet kom upp och igång. Så Himla Skönt att det är klart. För alla!

 

M bryter sig ut medelst tigersåg.

M bryter sig ut  i hägnet medelst tigersåg.

Det är en fröjd för alla inblandade att se påfåglar, hönor och guldfasaner sprätta och ha sig. Och att se de yra hönor som kläcktes förra året och som aldrig varit ute i grästider. Och att se påfåglarna vända blicken upp mot skyn när de hör flygplan, för det är så mycket mer att ha koll på här ute. Och att kolla in kalufsen på punk-guldfasanen när han älgar omkring i svartvinbärssnåren. En fröjd!

Pyramus ser solen, och solen ser Pyramus.

Pyramus ser solen, och solen ser Pyramus.

Vi ber redan nu grannarna om ursäkt för de tutanden och tötanden som påfåglarna kan utstöta. Tutljuden kan komma närhelst de finner något väcka anstöt. Alla nya ljud kan väcka deras tutlighet, speciellt under spelsäsongen. Och då menar jag inte fotboll eller hockey – vi snackar påfågeldanssäsong. Passion! Hetta! Lustspel! Vänta ni bara.

Thisbe något skärrad inför möjligheten att hägnhänga, och hönsen ballar ut totalt.

Thisbe något skärrad inför möjligheten att hägnhänga, och hönsen ballar ur totalt.

 

 

Det här måste ni läsa

Ibland blir jag bara så trött. På folk. På veganer och på köttätare, på kortsyntheten och långsintheten. Ba lägg av, liksom! Allihop!

En gren av ilskan håller idag sina kloliknande kvistfingrar om den brännheta frågan om resistenta bakterier i importerat kött. Jag har bara en sak att säga om det. Eller några stycken kanske. Åkäj, nu åker vi (och ni får ursäkta de långa länkarna, länkfuntionen i programmet fungerar icket):

  • Ta ansvar. SLUTA KÖPA IMPORTERAT KÖTT. Punkt. Det finns inga ursäkter. Varken i mataffären eller på restaurangen. Svensk djurhållning är bättre och säkrare, vi har lägre antibiotikaförbrukning bland våra livsmedelsproducerande djur än något annat land (utom jmf med Norge och Island, de har lägre), och de svenska bönderna är en utrotningshortad art. De behöver vårt stöd för att orka kämpa mot de fuskande konkurrenterna i resten av världen.
Läs mer här: http://www.sva.se/upload/Redesign2011/Pdf/Om_SVA/publikationer/Antibiotika_o_djur_EU.pdf
  • Läs Formas-boken om antibiotika, eller iaf några kapitel. Den är lättläst och snygg (och gratis), och alltigenom livsviktig. Antibiotikaresistensen är på riktigt ett av de största hoten mot mänskligheten. Inte för att mänskligheten är så lättälskad, men det handlar om att du och jag kan komma att dö av saker vi tror farbror doktorn fixar lätt (t ex lunginflammation och sårskador). Vi kommer inte kunna opereras, vi kommer inte kunna få en fungerande medicin, vi kommer dö som flugor av banala infektionssjukdomar. Tillbaka till tiden före antibiotika, där folk dog unga.
Här hittar ni boken, gratis: http://www.formas.se/PageFiles/13525/Antibiotika_boten_och_hoten.pdf
  • När du är sjuk: ät antibiotika om det behövs, men bara då. Se till att läkaren kan motivera varför du inte istället ska avvakta eller rengöra mer eller provta – eller vad det nu kan vara. Läkare är också människor, ibland skriver de ut antibiotika bafratt. För säkerhets skull. Kräv att hen motiverar sitt val, gärna med en bakteriell provtagning med resistenskontroll. Det slarvas ofta med provtagningsrutiner ute i vårdsvängen. Detsamma gäller självklart hos veterinären.

Om du nu får antibiotikan utskriven, ta kuren precis som det står. Förkorta den inte, slarva inte med intervallen. Ta ansvar för att ta kål på bakterierna på bästa sätt och minska risken att de hinner bli resistenta.

  • Om du reser utomlands, tänk på att du riskerar att få med dig resistenta bakterier hem. Läs på innan du åker och följ de råd som finns angående handhygien, risklivsmedel och platser (t ex sallad och sjukhus). Jag citerar Vårdguidens info om rese-riskerna: “Undersökningar visar att 79 procent av besökarna till Indien kom hem med antibiotikaresistenta tarmbakterier. Motsvarande siffror för Egypten är 50 procent och Thailand 22 procent.” Sug på den!
Mer här: http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Fa-inte-med-dig-antibiotikaresistenta-bakterier-fran-resan/

Det var inte allt, men det var en hel del. Ni har väl redan svimmat.

 

Att inte riktigt lita på lugnet

Just nu är saker ganska bra. Det är en så ovanlig känsla att det liksom kan kännas så, att livet fungerar. Nog för att det är en liten kamp vi för, sådan är ju den vanliga verkligheten. Kamp mot klockan, mot rädslan, mot vanan, mot idiotin, mot ondskan, mot släpphäntheten och skuldkänslorna. Men mitt i allt det där verkligt vanliga känns livet ganska bra. Kampen är ju givande och levande.

Tills det ringer från Hemligt Nummer när M är ute och kör. Jag hör hur det ringer på håll när jag är ute med barnen, hör att det ringer en gång till direkt efteråt. När vi kommer in och det står Hemligt Nummer på displayen ramlar jag tillbaka till det där lägre varandet igen. Till läget där sjukhus har ärenden till oss, där sjukhus är centrala och där jag måste svara om sjukhuset ringer. Hemligt Nummer är Dåligt Nummer, är ont i magen.

Jag tryckte på direkt-till-M-knappen på telefonen, bad en bön till närmast hörande att M skulle svarasvarasvara. Att han inte låg i en ambulans eller vid en vägkant eller på någon annan av de hemska platser som dånade förbi i huvudet på mig. Att ICE på telefonen bara var något coolt och kallt, inte något livsviktigt.

Och han svarade. Han var inte död och alls inte skadad, han var alldeles levande och varm och gift med mig. Han var upptagen med något och undrade varför jag ringde, allt var ju bra? Livet kunde fortsätta och jag andas ut en stund igen och varandet var nästan vanligt.

Jag vet fortfarande inte vem som ringde hemligt, kanske var det inte akut? Akut är det i alla fall att vara nära varandra, var det nu genast.