Det som händer, det händer med våra… klövar?

Så sa en hygiensjuksköterska en gång att man ska tänka, för att minnas att våra händer ofta är de stora smittspridarna. Men det var inte alls det jag skulle berätta, men hur börjar man en berättelse om en tacka som slunkit på sned totalt?

Det handlar om Grön Anna, den försiktigaste av våra tre tackor. Hon låg död i hagen en morgon. Fast det gjorde hon ju inte?

Det hela började med att M gick morgonrundan hos djuren och såg att bara två tackor gick i hagen. Den tredje låg med klövarna i vädret, helt stilla, intill lagården. Men NÄJ, tänkte M och älgade in till sin fru veterinären och dundrade att ENTACKAÄDÖ. Sen for han ut genom dörren igen, ut i hagen. Jag (det är veterinären, tillika frun det) tryckte i mig några torkade äppelringar (för frukosten hade vi inte hunnit ta fram än och blodsockret var nära noll) och skulle just braka ut när M kom in igen och sa att hon visst levde igen.

Men hur bra mådde hon? M hade kommit så nära tackan att han kunde se att hennes ögonvitor var uppåtvända, och hon låg verkligen helt stilla på rygg. Just när han kom fram till henne for hon upp och iväg. Vingligt, men definitivt levande. Våmmen var stor och svullen, stackarn hade ju inte kunnat idisslingsrapa ut mag-gaserna när hon låg på rygg. Hade hon legat mycket längre hade hon troligen kvävts av den alltför stora och gasfyllda våmmen. Nu när hon var uppe och rörde sig blev våmmen snart normalstor igen, och tackan nästan som vanligt.

Men inte riktigt. Hon haltade lätt, både fram å bak. In i fårboxen i ladan med alla tre tackorna, och böjklämkänn en stund på alla fyra benen. Inget uppenbart sår och ingen stor svullnad, men definitvt ömma områden på både ett fram- och ett bakben. Antiinflammatorisk och smärtstillande medusin och boxvila, sen var Grön Anna snart som hel igen.

Men vad var det egentligen som hade hänt? Fråga fåren! Vi vet inte. Men vi gissar, och då låter det såhär: tänk er att fårflocken legat tillsammans i den lilla slänten utanför lagården, och att Grön Anna kanske redan då var lite halt. Hon tog sig inte riktigt upp som hon skulle när de andra reste sig för att gå, och hamnade kanske på något olyckligt vis på sidan i slänten. Och sen på rygg för att nedförsbacken helt berövade henne balansen? Kanske. Mycket märkligt. Men just nu verkar hon vara pigg och rask igen, trots att hon var ruggigt nära den där vitögedöden.

 

Så väldigt välkooomna

Vi har fått den stora äran att bli husse och mattar åt fyra herefordkorsningskvigor (så många konsonanter i det ordet)! De är inte bara väldigt fina, de är dessutom belevade och mycket rara, uppfostrade av våra mycket ko-mpetenta grannar. Vi hoppas att de kommer få leva länge och bli gamla och goa kossor hos oss. Förhoppningsvis ska de få egna ljuvliga kalvar här och beta i Sparvåsens hagar i hela sina lyckliga liv.

Fagra, hon heter som hon är. Helt enkelt.

Fagra, hon heter som hon är. Inifrån och ut. Och i bakgrunden Beda, den lite blygare varianten av fager.

Det är skönt att få så vänliga djur i sin vård, de värmer ens själ genom att bara… tugga på hötussar och andas på en. Kor. Kor är mer än bara kor.

Flinga och Docka, ljuva som få andra.

Flinga och Docka, ljuva som få.

 

Som det heter

Som det kvittrar i buskarna! Sparvåsen gör skäl för sitt namn, både i holkar och i snår.

Då är här väl liv i luckan, ordning på torpet, schvung i steget? Ibland så. Ibland totalt kaos, utmattning och sorgkanter på naglarna. Men vårsol och fågelsång ger luft under vingarna, definitivt! Lust att så, plantera, kratta, bygga i ordning, släppa ut och fram. En sak i taget, säger de att man ska ta. Vi jobbar på det.

Ur det gamla, med det gamla

Vi bor i ett hus som måste växa med oss. Det är ursprungligen en närkestuga, utbyggd i två, tre omgångar av tidigare ägare. Som ni redan vet ska huset nu få bli ännu lite mer än en stuga, med hjälp av lokala hantverkare. De fixar nytt avlopp, nytt värmesystem, flera fönster och en altandörr i matsalen, en hel massa lister och foder, en enkel toalett i ladugården, ny (begagnad) diskbänk i köket (så att vi kan diska med utsikt!), ny faluröd panel på den del av huset som får nya fönster – och framför allt: ett nytt badrum med tvättmaskiiiiin.

Det tidigare badrummet var (som ni redan vet) helt slut, och superpyttelitet. Nu har vi plats för tvättmaskin, och snart även plats att hänga tvätt. Rummet är helkaklat med helt vanligt vitt (15×15) kakel som vi fyndade på Blocket, och varmtegelrött klinkers – som ska bli golvvarma. När värmesystemet är igång. Än så länge är de mycket golvkalla…

Förra ägaren rev ut det fungerande vattenburna systemet som värmdes av en kökspanna. Han ville istället sätta in luftvärmepump, men hann inte innan vi köpte gården. Vi värmde oss med hjälp av kaminen förra vintern, för det fungerar så länge vintern inte är för svår och vi håller oss hemma. Men nu blir det en rejäl vedpanna med acktankar i bykstugan, och en kulvert in till huset. I år kommer (förhoppningsvis) varmvattnet räcka till ett bad!

210

Idag fick vi upp lite badrumsskåp och toalettpappershållare, bara en sån sak. Kaklet vid diskbänken fogades, hålet för ingången till vattnet i huset blev tätat och igengjutet, hyllor monterades under diskbänken och det grejades hej vilt ute. M har inte rapporterat utearbetet än, men det var nåt med byggnadsställningar och ventiler?

Vi har bestämt oss!

Nu har vi äntligen bestämt oss för ett gårdsnamn. Trots idogt letande på gamla kartor och i folks minnen har vi inte hittat något namn på den lilla gård vi bor på. Vi fick ta saken i egna händer och fundera på vad vi tyckte passade. Byn vi bor i heter Åsby, det är sen gammalt, och gården ligger onekligen på en ås – hela gårdsplanen sluttar! Men sen då? Vad blev det?!

Håll i er: Vi valde namnet Sparvåsen, just därför att det kombinerar platsen med tanken: åsen vi bor på och gråsparven vi värnar. Inte bara för att det är en söt och kompetent fågel, utan för att dess existens är hotad i brist på habitat. Vi vill skapa en plats där gråsparvar kan trivas, med ett levande jordbruk och ett fungerande kretslopp. Sparvarna behöver foderspill, boplatser och snåriga gömställen, och allt det kan vi ge dem!

När vi flyttade hit dröjde det flera månader innan M ens såg en gråsparv (och han spanade som sjutton!), men i sommar häckade sju par hos oss. Mer än hälften av dem valde de nyuppsatta holkarna som boplats. Gråsparvarna trivs bra ihop med till exempel grisarna, för där finns både matspill och en stor rishög att gömma sig i och kvittra från.

Visst har även pilfinkarna ökat på gården, men de är inte lika knutna till jordbruket och klarar sig rätt bra även utan utegrisar. Dock är öppen mark (såsom grishagar) en bra plats för många fågelarter, och något av en bristvara i dagens jordbruk. Många fåglar vill ha just öppna ytor att födosöka på, till exempel sädesärla, ortolansparv, stenskvätta och lärka.

Sparvåsen ska vara ett gott hem åt oss och åt djuren, och landskapet vi vårdar ska leva. Men vi ska också ha tid för det lilla, för att se på sparvarna. Det är ju det som är det stora.