Var det onda satt

Ni får njuta av en flockbild från i vintras, och känna glädjen i att allt är så mycket grönare nu. Djuren är fler och klippta och flyttfåglarna bor här igen. Mycket har hänt på kort tid.

Något som har varit ett orosmoln över oss en tid har varit Nath-Anns hälta. Hon har varit riktigt ordentigt halt ena stunden, o i nästa stund galopperat felfritt. Inbillningssjuk eller inbillningsfrisk? Bara vila inne i ladan hjälpte inte, antiinflammatoriskt hjälpte bara för stunden. När medicinen gick ur kroppen var hon lika halt igen. Fast bara delar av dagen?

Jag hade känt på ben och leder i en hemsnickrad undersökningsbox (eller, tja, två grindar med kalv mellan), pillat på klövar och i klövspalter. Ingen tydlig svullnad kunde först ses eller kännas, men efter en tid blev hon påtagligt stor kring kotan höger fram. AHA! Ledinflammation! Antibiotika sattes in och kotösen blev stadigt bättre. Så pass bra att hon och mamma Annika fick lämna ladan och gå ut till de andra. Nath-Ann blev så glad av att få komma ut att hon stormade ut och fram, stångades och tjoade runt som ett helt kosläpp om våren. Och så var hon halt igen. Ordentligt halt.

Den här gången fick vi ta till stora trumman. Jag sövde Nath-Ann och gick till botten med det onda. Att undersöka en ovillig halvstor kalv i vaket tillstånd ger bara en begränsad bild av verkligheten, och en sövd kalv uppvisar en annan. Här får kroppen tala ostört, men kalven kan å andra sidan inte riktigt säga till själv var det gör ont.

Men Nath-Ann sa till. När jag undersökte klöven höger fram och skrapade rent under och mellan klövhalvorna sa hon ingenting. Men när jag petade längre in i klövspalten ryckte hon till, trots att hon sov. Där satt en sten, stor som en mindre tärning! Den hade grävt en liten krater i insidan av ena klövhalvan, men inget värre än att lite rengöring nog skulle kunna göra susen. Skönt! Nath-Ann fick sova ruset av sig och släpptes sen ut till de andra. Lite öm i foten kan hon vara efter sårrengöringen, men det bör gå ner de närmaste dagarna. Kan hon kanske sluta vara halt nu kanske…

Vad lärde vi oss av det här då? Att det faktiskt kan vara så enkelt som en sten i skon när någon haltar. Så enkelt och så svårt. Visst kan hon faktiskt ha haft en ledinflammation också, leden var stor och svullen och hon blev ju bättre av medusinen. Men stenen hade inte trillat bort av sig själv.

Nu när julen är slut

Igår åkte adventsljusstaken ut med badvattnet! Eller, nä, för badvatten har vi inte haft något än. Sedan i mitten på november har vi kunnat åtnjuta en enda varm dusch, och den fick den hårt arbetande M. Jag har badat i ljumvatten som förstärktes av några vattenkokarkannor hett vatten. I övrigt har vi fått tvaga oss på annat håll.

Det stora julbadet-i-efterskott kanske vi kan ta ikväll, om allt går som det ska. Det är knappt jag vågar skriva det, för vi har varit nära flera gånger förut. Men, i skrivande stund är de tre man på att få till elen ute i pannrummet, tänk om det faktiskt leder till radiatorvärme och varmvatten?!

Allt är inte färdigt, men det avstannade rejält inför jul och nyår. Innan dess stod det folk lite här och var, till exempel utanför fönstret (som på bilden). Det är trevligt med folk som jobbar kring en, men det ska bli vähäldigt skönt när allt är klart. Och varmt. Och rent. Och så vidare.

Hur det såg ut för några veckor sedan

16

Vi hade besök av lite skogsmaskiner tidigare i våras, här ser ni lite spår av vad de åstadkom. De gjorde saker med träden också, och tog med sig en drös tändsticksblivare och snyggekar. Det de gjorde med marken är faktiskt inte enbart av ondo, även om det är lite oskönt för ögat. Inte så välkammat liksom.

Men den skäggigaste ornitologen i familjen noterade genast att leran drog till sig till exempel hämpling och sädesärla. Skönt att göra nytta på ett nytt och lerigt sätt!

17

Människobarnens störste (på gården, obs obs) utnyttjade lerigheten till max – hon fyllde både stövlar och byxor med hagvatten. Härligt att få bli riktigt genomblöt, och sen gå in och bli varm och torr igen!

 

På rad i rad

12

Halva flocken, ungefär. Så mångfärgade är de, våra betesdjur. Fåren ser ut som mini-gotlandsfår, hur (korsningar med) pälsiga dalafår de än må vara. Och våra svarta angus är även röda, för det kan de ju vara. De röda alltså. Inte de svarta.

Längst bak skymtar ni Pärlas dotter Annika, stor som ett hus. Falukorvsbrun, och rätt lik en dylik i formen.

Lumppapp i all sin glans

Mer än bara en lumppappa

Mer än bara en lumppappa, han är rivig i kanterna också.

Lapptäckesmässigt alldeles uppåt väggarna

Lapptäckesmässigt alldeles uppåt väggarna, snart klart!

Förundran över bristen på perfektionism i barndomshemmet

Förundran över bristen på perfektionism i barndomshemmet. (Inte ens radbrytningar klarar de riktigt av,                                                                            di däringa föräldratyperna.