Över-fötterna-tama höns

Sommarens första och största maskinkläckta kycklingflock är något utöver det vanliga. Ingen kan krylla som de! Nog för att de präglas mer på människan när de inte har någon befjädrad mor, men de här är ju helt folktokiga.

De ser ut som minihönor nu, långt ifrån duniga, men de piper fortfarande som fjyttesmå fågelbarn. När man öppnar hönshusdörren kommer de vällande över ens skor och stövlar, piper och pickar och plockar. Kärleksfullt, nyfiket, hysteriskt socialt. De ser lite ut som ett klipp ur en tecknad film, ser ni det framför er?

Någon som inte alls kommer pipande när vi öppnar dörren är guldfasantuppen Eugen. Han är blygheten personifierad. Men vi tycker om honom ändå, han dansar så ljuvligt för sina damer. Och han är en sådan syn att skåda, även i ett dammigt hönshus: Eugen, du är ett färg-geni! Men du fick gärna stå still i två sekunder så kameran hann med att fånga din fulländning…

Eugen på språng

Eugen på språng

 

Människokycklingen

Vårt näst minsta barn är plötsligt ganska stor. Hon kan hjälpa till med både det ena och det andra, och självklart ställa till med en hel del. Hon kan både mata kycklingarna och råka släppa ut dem…

Vatten till några av våra absolut minsta vänner

Vatten till några av våra absolut minsta vänner

Det är verkligen en ynnest att få vara hemma med barnen. Jag önskar att fler fick och tog chansen att ha långsamma dagar på det här sättet. Det är inte alltid lätt och roligt, men det är livet. Och som R sammanfattade det (ja, jag vet att det är en omskriven biblisk variant): När det var som bäst var det möda och besvär. Så är det. Mitt i allt som ska göras och måste fixas, mitt i allt det är vi lyckligast. Och dånet vi hör, det är livet.

Meeera vatten, alltid mera vatten

Meeera vatten, alltid mera vatten

Kycklingkavalkad

 

Som en dragkedja, lika svår att öppna utan draggrunka

Som en dragkedja, lika svår att öppna utan drag-grunka

Nu ska ni få se lite bilder på hur de kom ut i ljuset, våra nyaste små. En del av bilderna är synnerligen grumliga, de är tagna genom kläckmaskinens opaka plast. Men anar gör ni säkert?

Huvudet ute, spjärnar med foten mot skalkanten

Huvudet ute, spjärnar med foten mot skalkanten

Det är faktiskt rätt otroligt att de tar sig ut. Det är inga sköra såpbubblor de försöker ta hål på, dessa minihoudinisar! Titta på det här äggskalet, det är precis detsamma som på de två bilderna ovan:

Bryt er ut ur en sån om ni kan!

Bryt er ut ur en sån om ni kan!

Vi lät kycklingarna ligga kvar i kläckaren en till två dygn för att torka innan vi flyttade över dem till värmelampsburen.

Alla utom ett ägg kläcktes. M öppnade det sista ägget försiktigt när det borde varit kläckt för över ett dygn sedan. Inuti låg en väldigt svag kyckling, den hade inte orkat bryta sig ut. Troligen var det inte bara fel på själva utbrytningen, något underliggande var antagligen på tok. Den klarade sig inte, trots kuvösvistelse. Det är alltid sorgligt när små liv inte orkar, men vi är tacksamma att så många som 17 stycken små ylliga kyllingar ändå fick komma ut i ljuset. De är en glädje!

Ännu fler nykläckingar

Ännu fler nykläckingar

Hur en liten ser ut i värmelampans sken

Hur en liten ser ut i värmelampans sken

 

Kycklingar ur papparat

17 nya små liv har kläckt sig ut i ljuset, och med vilken glöd de gjordet! Det är ganska tjocka skal i blandrashönornas ägg, men de små kämpade sig ut med näbbar och klor. Nu bollar de omkring under en värmelampa, för någon mammahöna har vi inte att tillgå för tillfället.

Det är grannens ägg vi kläckt, helt och hållet utan annan kvinnnokraft än att jag eventuellt lagat maten som M har ätit innan han startade kläckmaskinen. PUH, läs det utan att andas om ni kan!

 

Bilder kommer, men jag kan redan nu beskriva verksamheten under värmelampan för er:

  • En pickar på en prick.
  • En pickar på pickprickarens näbb. Och blir besviken.
  • En somnar stående, lutad mot en kycklingvän.
  • En kycklingvän somnar också stående, lutad mot en tredje kycklingvän. Soooom visar sig vara en sorts ovän, för hen går sin väg. De båda tidigare vännerna rasar därmed ihop och vaknar.
  • En har eyeliner.
  • En pickar på skräp i vattenautomaten och upptäcker på så sätt att vatten kan drickas.
  • En stirrar oavvänt på sin matmor (eh, på mig alltså) och ser ut att förstå preciiiis.
  • En försöker klia sig bakom ögat med ena foten, blir rädd för sina egna gigantofötter och piper så förskräckt att två andra kycklingar hoppar högt.
  • En är en exakt kopia av kycklingen intill.
  • En ser ut som en pingvinunge. Men hur?
  • En sitter mest och blinkar, det här blev för mycket för en alldeles nykläckt.
  • En saknar något, men vet inte vad. Pickar lite istället.
  • En springer några steg.
  • En fortsätter picka på osynlig mat när de andra segnat ner och störtsomnat. Men de andra vaknar ju snart. En cykel är så kort.

Ungefär så. Kyckling-tv när den är som allra bäst.

 

 

Ur fot i mun

Klofingrig?

Klofingrig? Klomunnig?

Jag vet, hon ser inte nöjd ut. Hon ser ut som om hon undrar om det (snällasnälla) är okej att hon bär på en tuppfot. Precis innan bilden togs hade hon rejsat järnet med foten i munnen, fram och tillbaka på vallen, fortfortfort. Men när jag hejdade henne för att ta kort trodde hon att något var på tok. Därav blicken.

Men visst får hon leka med tuppfoten, även om det i våra ögon ser en smula… ovant ut. Att foten inte längre sitter på en levande tupp har sina rimliga skäl och naturliga förklaringar. Tupparna var på tok för många och för hårda på (och mot) hönorna, det gick inte att ha dem kvar. Det är överskott på tuppar, de skänks bort till höger och vänster. Så våra fick bli mat till oss, och vi åt dem med respekt.

Men någon finge gärna förklara för mig varför det alltid blir så stor andel tuppar när vi får kycklingar?