Om gris ska vara gott

Jag ska göra det lätt för mig, och er. Det finns så mycket att förmedla, men i korta ordalag gäller: om du ska äta gris, välj en glad gris. I detta ligger så väldigt mycket, och vill du ha en snabbkurs i nordbons förhållande till grisar, lyssna på detta P1-program om grisen. En halvtimme av ditt liv, ge grisen det.

Vad är en glad gris? Jag tror att jag kan uttala mig om detta, som veterinär och grisägare. En glad gris är en bökande gris. I radioprogrammet får ni höra det mycket målande exemplet att en produktionsgris (inomhus, betonggolv, eventuellt lite strö) sover 19 timmar per dygn och äter 30 minuter. En utegris födosöker (dvs bökar, betar, äter) 14 timmar per dygn. Oavsett hur mätt den är! Den är gjord för att böka, pilla, leta. Får den inte utlopp för detta behov blir den deprimerad och frustrerad. Vem vill äta deprimerat kött? Hur gott och hur nyttigt kan det vara?

Varför får inte alla grisar böka? För att det är dyrare. Det går åt mer mat om grisen gör av med kalorier på att röra på sig ute. Dessutom har man avlat på broilerliknande grisar som är gjorda för att växa snabbt, inte för att klara utomhuslivet. Vem avgör om grisen ska få vara glad? KONSUMENTEN. Du alltså.

Dessutom: en stor del av grisköttet som säljs i Sverige är importerat, speciellt ute på restauranger och i färdigmat. Det du då tvingas äta har fötts upp med sämre djurskyddskrav än i Sverige och ofta givits antibiotika i förebyggande syfte. Det ger ett olyckligt kött som dessutom riskerar dina möjligheter att få bra sjukvård i framtiden, på grund av de antibiotikaresistensproblem det skapar. Även av rent egoistiska skäl är svenskt kött alltså bäst, om du vill kunna byta ut en höft när du blir gammal, eller erbjuda dina barn eller barnbarn medicin mot infektioner. Varenda liten salami från standarduppfödd gris är ett hot mot den globala hälsan! Och din. Fattaru?

Kort sagt: kräv svenskt kött när du ska äta och välj i första hand utegriskött. Allt annat är (på riktigt!) idioti. Ditt val spelar stor roll.

 

 

Glada grisar blir till matglädje

Det är, som ni redan vet, en knepig sits vi sitter i. Vi föder upp djur på det sätt vi tror att de blir lyckligast, och sen skickar vi dem till slakt. Konstigt att vi kan säga hejdå till dem, när de varit våra kollegor på gården? Det kan man tycka, men vi försöker se det i ett större perspektiv.

Vi vill att folk ska äta kött som gjort nytta, och därmed lära sig att respektera och värdera det köttet högt. Kött av bra kvalitet från djur som haft det riktigt gott, det äter man inte av slentrian. När djuren sen betat, bökat, pickat och sprätt runt här hemma, då har de hjälpt oss att bruka marken, vårda hagarna – och dessutom givit oss gödsel för nya skördar. Det är inte att leva och dö förgäves!

Därför kan vi med stolthet meddela att våra glada äppelfestande utegrisar nu slaktats och blivit till god mat. Vi har en del till salu, och mer ska det bli (i form av korv). Bitarna är större än ni är vana eftersom våra grisar fått gå ute och växa långsamt till en imponerande storlek. Köttet har fått hänga några dagar, det hinns inte med på standardslakteriet. Men som sagt, detta är inget standardkött, det är helt fenomenalt!

Här är hela listan:

  • Fryst fläskfilé 300 kr/kg
    • Fläskfiléernas Rolls Royce! Hängmörad finfilé från glada utegrisar som ätit väldigt mycket äpplen. Kan det bli bättre?
  • Färsk karré 110 kr/kg
    • Rejäla bitar hängmörad fläskkarré med härlig marmorering, som gjord för grillen eller grytan! Inte helt benfri.
  • Fryst (nätad, ej kokt eller rimmad) julskinka 150 kr/kg
    • Unik julskinka, man kan nog kan kalla den naturligt äppelspäckad med tanke på grisarnas diet. Den är helt naturell, men vi skickar med recept för rimning. Det finns olika storlekar.
  • Fryst fläsklägg 70 kr/kg
    • Husmanskost när den är som bäst: rimma läggen och långkoka dem. Livet på en pinne!
  • Sparvåsen Falukorv 100 kr/kg
    • Lagom salt och lagom kryddig, tillverkad av Robertsons Charkuterier i Örebro. Säljs i bitar om ca 700-900 g, dvs som en standardstor falukorvsring. Sundare salthalt än standard-korven: 1,7 %. Köttmängd 63 %.
  • Sparvåsens Prinskorv 100 kr/kg
    • Ljuvligt trinda prinskorvar, lagom salta och lagom kryddiga. Paketen väger strax över halvkilot. Salthalt 1,7 %, köttmängd 63%.

 

Vi har även en hel massa fryst nötfärs från våra anguskvigor till försäljning. Vakuumpackade paket, väger 0,6-0,8 hg styck. 100 kr/kg.

 

Ps. Vadå äppelfestande? Jo, alltså, våra vänliga grannar har gett oss mängder med äpplen som grisarna ätit. M har räknat ut att de fick ungefär ett halvt ton grannäpplen under sina sista veckor – de gick sannerligen inte hungriga! Vår förhoppning är att det ger köttet extra god smak. Ds.

Ps igen. Julskinkan ska ligga ca två veckor i saltlag, det hinner ni med även om ni köper en fryst skinka om några veckor. Hav förtröstan! Recept skickar vi med. Ds igen.

 

Grisviktigt

Nog för att jag alltid anat att det var något extraordinärt med grisar, men jag har aldrig riktigt kunnat sätta fingret på det. Grisen Bettan på vår förra gård (hon bor kvar där än!) kunde sitta på kommando, men hon gjorde det för att vara artig. I hennes grisögon kunde man avläsa helt andra känslor än bara grishunger, gristörst, griströttma. Hon hade koll. Stenkoll. Men hon sa inget.

Nu har jag bevis på att även våra grisar döljer något, att de vet mer om oss än vi kanske vill att de ska:

Ser ni den lilla blå hörsnäckan i grisens öra? Vem lyssnar hon på?

Ser ni den lilla blå hörsnäckan i grisens öra? Vem lyssnar hon på??

Ser ni Lars' dolska blick? Hur han låtsas leta efter något i leran, men har råkoll på vad fotografen gör!?

Ser ni Pierres dolska blick? Hur han låtsas leta efter något i leran, men har råkoll på vad fotografen gör…

Här ser man hur Pierre låtsas solbada, men i själva verket döljer han kommunikationsradion. Vad säger han, varför, och till vem??

Här ser man hur Pierre låtsas solbada, men i själva verket döljer han kommunikationsradion. Vad säger han, varför, och till vem??

Underskatta aldrig en gris.

Bildsläpp från kosläpp

Jag vet att ni väntat och längtat, men nu är de långa svåra timmarna över. Ni ska få bilderna, varenda en. På ko- och kalvsläppet, alltså när Karin och Niklas fick braka ut i hagen med de andra nötterna. Varsågoda!

Man kan se den något jagade blicken hos morsan: kommer han rymma in till grisarna igen?

Man kan se den något jagade blicken hos morsan: Kommer han rymma in till grisarna igen??

Vänta Niklas, kor kan inte vända på en femöring!

Vänta Niklas, kor kan inte vända på en femöring!

Väääänta, sa jag juuuuuu!

Väääänta, sa jag juuuuuu!

Sådärja. Pottpaus. Puh.

Sådärja. Pottpaus. Puh.

Det gick hur bra som helst. Niklas fick en liten stöt av staketet och sen höll han undan från det. Sprang längs med och kollade gränserna, men han tänjde inte på dem. Tog sig faktiskt tid att inspektera grisarna i grannhagen, men försökte inte umgås med dem närmare.

Skönt för oss, och definitivt skönt för supermorsiga Karin. Nu är de en del av flocken, på riktigt.

På nära håll

Det var lite skumt i ladan när jag tog kort på våra nyaste flockmedlemmar, men ni kan se något av hur de ser ut. Niklas vilar och är alldeles suddig, och 977 Karin var inte stilla nog för att riktigt fastna på bild. Men ändå, hon är där!

Med öga för klöver

Med öga för klöver

Det är inte optimalt att ha en mjölkko med kalv på ströbädd såhär, de har ju inte en fast toalettplats som t ex grisar och kaniner har. Gödsel och urin hamnar liksom där det hamnar, och vi mockar många gånger varje dag. Det är vad vi kallar irrationellt lantbruk (till skillnad från det rationella), och inte något vi skulle rekommendera. Men nu när det bara är tillfälligt går det ju an, snart får de gå ut till resten av flocken och gödsla utomhus. Vintertid kommer de ha möjlighet att gå in och ut som de vill, det minskar i alla fall gödselmängden något i ladan.

161

Tillvaron i ladan handlar faktiskt om så mycket mer än gödsling, det förstår ni nog. Himla praktiskt att ha dem båda nära, så att de lär sig lita på oss och vi på dem. Karin får vänja sig vid hund och barn och den allmänna gårdskalabaliken, bara en sån sak. Niklas har inga fördomar sedan tidigare, han vänjer sig utan att ifrågasätta. Skönt det.

Karins håriga bröst

Om ni följer oss på facebook vet ni redan att 977 Karin och lillkalven Niklas har flyttat hit. Karin är en ekologisk mjölkko från en bonde i närheten, och hon har fått en adoptivson med sig hit. Tanken är att hon ska ge Niklas all den mjölk han behöver, och överskottet går till oss.

Som vi längtat efter att ha egen mjölkko igen! Tokar, kan man tycka, det är ju så lätt att köpa i paket i affären. Men då har man inte haft en egen ko hemma, för det är så mycket mer än mjölken. Att få höra henne idissla, känna hennes varma flank mot kinden när man mjölkar, att få ta del av det rika hon ger. Med en så rar ko som 977 Karin är det helt enkelt ljuvligt att samarbeta, även om hon såklart producerar en hel del dynga. Kor gör ju det. (Vår förra mjölkko var en ganska hetlevrad rödkulla. Inte alltid ljuvligt eller smärtfritt, kan man säga.)

Just nu står Karin inne i ladan med Niklas för att vänja sig vid oss och upprätthålla en karantän mot de andra nötterna. Vi hade först tänkt att de skulle gå ute i en egen hage, men Niklas fattade inte alls vad staket var och for all världens väg. Adoptivmamman Karin blev alldeles hormonell och brölade runt och försökte få honom att stanna, vilket bara ledde till att han raketade iväg än snabbare. Inte hållbart. Vi får ta det stegvis, det var tydligt det!

Gräset var inte grönare hos grisarna

Gräset var inte grönare hos grisarna

(Men det håriga bröstet dådå? Jo, när man handmjölkar känns det schysst att inte ha så hårigt juver, det fastnar lätt i nyporna och är oskönt för kossan. Jag tog helt enkelt en liten trimmer och rakade bort överflödigt hår. Inte alla Karinar som har rakat bröst!)

Betandets ädla konst

När våra kvigor kom till oss var de rätt okunniga i betandets konst, och dessutom var de tonåringar i skallen. De drev hit och dit i hagen, helt stokastiskt och ganska oseriöst.

En röd svart angus?

En röd svart angus?

De lajjade med träden i dungen, de småbetade lite mot vägen till, de strövade och småpratade. Man kunde riktigt höra deras domba-jaba-samtal genom mu-ljuden.

Varg och Annika

Varg och Annika

Pärla däremot, hon kunde beta hon! Och kan, självklart, för hon är fortfarande en mogen ko och gräsätare. Hon äter metodiskt och tryggt, går med stadiga och harmoniskt dröjande steg över ängen. Hennes multag kan man lita på, de betar bra.

Omfamnande svansföring

Omfamnande svansföring

Annika var väl någonstans mittimellan. Tonåringsflamsig med de andra i kvigflocken, säkerbetande med mamma Pärla. Hon hade ju gått med sin mor och betesövat sen kalvsben, precis som Orvar nu oavbrutet tragglar betesläran.

Nu är hela högen ko-lika i sitt gräsjagande, hafsfladdrar inte det minsta. Och de har gjort stor nytta både på äng och i lundar. Utan dem skulle marken vara beroende av maskiner eller helt enkelt växa igen. Å då snackar vi inte höga furor eller vackra hallonsnår, utan machetetät sly och busksunk. Sverige behöver betande djur!

Grisinformation

Det var ett tag sen ni fick träffa gresarna, eller hur? De har det bra i sin nu ganska bruna hage, de har bökat upp varenda liten kvadratcentimeter. Varma dagar badar de gyttjebad, solar, gräver ner sig under rishögen eller ligger i skuggan av sin hydda.

Pierre, husseknäaren

Pierre, husseknäaren

Grishuset är förresten snart för litet och får byggas ut, trynisarna växer ju som sjutton! Men än är det somrigt nog att slagga under bar himmel, hårdare tider kommer…

Lelle Lars, alias Silvernos

Lelle Lars, alias Silvernos

Det är så roligt att se grisarna kuta runt i sin hage, de kan verkligen få riktiga ryck. Grymtar till och far iväg, bara på skoj. Då måste de andra kuta efter, och grymta lika uppjagat. De jagar varandra, stångas lite, far runt. Och strax därefter bökar de lika djupt och koncentrerat som innan. Kutandet ett minne blott.

Jenny, måndagsexemplaret

Jenny, måndagsexemplaret (men det får ni läsa mer om en annan gång)

Gresar, i sitt esse

Lars, Jenny och Pierre har funnit sig mer än väl tillrätta. De bökar mer än betar nu, och kutar gärna hagen kring på kvällskvisten. Äntligen har de fattat hur ett gyttjebad fungerar!

De kommer så fort att grisöronen flaxar om man ropar på dem, och alla utom Pierre den Försiktige låter sig klias. Det är en fröjd att ha dem på gården, gullgrisarna.

38 39