Orvar (och de andra) med regnbåge på

Ni är alldeles säkert gruvligt nyfikna på hur nötterna och bälingarna ter sig nuförtin. Såhär såg de ut i regnbågsljus häromdagen, se och njut!

- "Vafför sitter du där på marken, matte?" Skeptikern Niklas tar aldrig ut segern i förskott.

– “Vafför sitter du där på marken, matte?” Skeptikern Niklas tar aldrig ut segern i förskott.

De sköter sig bra i markerna, djuren. De betar och växer och håller beteshorisonten öppen och fin. Vad vore beteshagen utan kritter? Risig och dyster, mörk och onödig.

 

Niklasrompa och Nat-ann-skalle. Det bästa av två världar.

Bakdel och framdel. Det bästa av två världar.

Ute är det sensommarkväll just nu, och från min plats vid matsalsbordet ser jag flocken beta därute. De äter utan brådska, går med långsamma dröjande steg i augustihagen. Det är vackert att se.

315

Lennart blir utstirrad av Adrian. En helt vanlig dag alltså

Just ikväll verkar de faktiskt inte ha så mycket hyss för sig. Inga rattirallanräjder över stock och sten, ingen Orvar som jagar lammen. De bara betar och har det trevligt, som på vilket afternoon-gräs som helst.

311

Hagen, sedd genom trädgårdsdjungeln.

Bara bilder, men inte så bara. Ganska håriga faktiskt.

Härom dagen var jag löjligt lycklig. Ni vet, sådär onödigt overkligt extraglad, i typ en halvtimme. Kanske lite kärlekshög, kanske bländad i själen av all vintersol, kanske serotoninstöttad av choklad eller nåt. Men på ett mysigt humör var jag i alla fall, och det var utegångsdjuren också.

Det var minus femton och solen värmde faktiskt. Helt vindstilla och snön knarrade väldigt genuint under stövlar och klövar. Ensilagebalen luktade gott och himlen var enormt blå. Enormt. Kameran kunde inte se sig mätt på dagen, och här får ni en del av kakan.

241

237

238

239

240

223

244

226

242   235

230   224

243

231

Nej, jag vet. Storleken gör inte bilderna rättvisa.

Kossera och ko que sera

Orvar och Pärla. De två namnen passar liksom inte alls ihop, tycker jag. Orvar låter så korvigt, och Pärla så glansigt. Men djuren som heter så på vår gård passar ihop, alldeles precis perfekt.

En med vild svans, en med vanlig

En med vild svans, en med vanlig

Och de båda passar väldigt väl in i flocken, som tur är. Men ibland går de undan och är helt för sig själva, mitt i allt det vackra.

Motljus är oemotståndligt, kände de på sig det tro?

Motljus är oemotståndligt, kände de på sig det tro?

Som motgift mot det sköna och ljuva har Orvar dock bett att få skicka en hälsning:

Lipar allt han kan!

Lipar allt han kan!

Vad du inte får om du önskar dig evig sommar och din önskan slår in

Det här ljuset. Och dimman om kvällen.

Den här, det här.

Den här, det här.

Du får heller inte morgondiset över kyliga daggdroppiga sädesfält, där vartenda spindelnät syns i det skarpa höstljuset.

Och det här

Och det här

Du kommer säkert sakna den höga klara luften också, och de mjukt bruna fälten.

Höstunikt, det med

Spegel som inte visar just något

Och du kommer sakna övergången, när björkarna fortfarande är sköngröna, men marken är mogen och fälten dignande.

Höstunikt, definitivt

Höstunikt, definitivt

Och det är inte bara för att hösten är de röda rönnbärens tid, kära läsare. För du är ju ingen räv, eller hur?

Plus/minus fågel

De samlar sig för avfärd, våra långväga vänner. Vackert och  vemodigt att se och höra dem. Inte för att hösten bara innebär ett slut, det är ju en början och en mitt också. Meeen. det är ju så: förnuft och känsla kan en ha. Men inte samtidigt.

Här hos oss på gården har fåglarna blivit något fler, för Thisbe har kläckt fram fyra pyttepåfåglar. Hon är ungefär tre miljarder gånger så stor som de, men tids nog blir de förhoppningsvis hennes like.

Tyvärr var det en som inte överlevde sin tid i ägget, men fyra små är ändå en stor seger. Både för livet och för Thisbe, hon har så många misslyckade ruvningar bakom sig de senaste åren. Äntligen, äntligen fick hon några små att rå om!

Ko med utsikt över utflytt

Ko med utsikt över utflytt

Bilder på de små kommer, ni får nöja er med flyttfåglarna idag. Funkar det?

 

Bara för att det är ovanligt

Om vi hade haft regnbågar överallt och hela tiden, hade vi då beundrat dem så?

Det är väl ungefär lika troligt som att vi förstår hur bra vi faktiskt (oftast) har det, mitt i vanliga vardagen.

Hur sliskigt det än må låta: jag måste bli bättre på att stanna upp. Det är lätt att bara snubbla vidare, inte lyfta blicken.

Är du bra på det?

Något ni aldrig tidigare sett?

Ni har kanske inte har vågat titta nära nog?

I snickarbodens lilla hemligskåp stod sju miljarder (minst!) olika glasflaskor. En del fina, andra fula. Den här flaskan var både och, kan man säga. I alla fall när vi tittat ner i den. Detta är vad vi såg:

Lelle lelle musen ä alldeles avliiiden

Lelle lelle musen ä alldeles avliiiden

Vackert och sorgligt. Vilket öde han fick, den lille gnagaren. Svårt att säga vad han hade att äta tills han inte hade att äta mer, men helt ensam där nere verkar han inte ha varit.

Tål att tänkas på.

 

Mer respekt för statistiken och livets ojämnheter, tack

Det finns mycket att skriva om, vet knappt var jag ska börja.

 

Stjärnhimlen. Så oändlig och tyst och gnistrande idag, med femton minus ute. Den och rimfrost-i-solljus var dagens estetiska höjdpunkter. Slutar aldrig att förundras.

Barn som överlever sin egen förlossning i månaden december. Ve den som ojar sig över att barnen föddes nu och inte om några veckor. Ve! Var istället tacksam över att ett levande barn fötts, och var ödmjuka inför att ännu en liten människa klarade färden ut i ljuset. Det finns (minst) en miljard saker som är värre än att födas levande i december, jag lovar.

Ofödda kungabarn. Jättefint att mellanbarnet Bernadotte är gravid, men det finns inga garantier för henne heller att barnet föds (och lever) i sommar. Jag är så LESS på att man pratar om graviditeter på det sättet, som om ett barn i magen är ett garanterat utanför-magen-barn. Återigen: var tacksamma, ödmjuka, medvetna. Alltför många lär sig den hårda vägen att bebislycka och bebisdrömmar kan gå om intet. Visst unnar jag folk att glädjas åt en graviditet, men att ta den för given – inte ens i närheten av ok.

Låt oss istället fascineras över när det faktiskt går bra och låt oss inte ta välgång för given. Sessan Madde är säkert fullt medveten om odds och risker å allt, jag klandrar inte henne här. Jag klandrar media, jargongen, folk i gemen. Tänk efter vilka ord ni använder om gravideter och ofödda barn (skaffa barn, bebisen kommer i…, vi ska ha barn i …), visa respekt för livet. Nej, jag är ingen abortmotståndare, jag är bara trött på vår allmänna brist på tacksamhet.

SÅH!