Trapphallens pånyttfödelse

Det är ett tag sen den här bilden togs, men än är inte trappan och trapphallen helt färdig. Lumppappen sitter uppe, som ni ser, men färgen kommer först i slutet på veckan. Ett färgprov är gjort, och vi valde en som heter ljus pärlgrå från Auro. Den ser nästan vit ut, men passar bättre än vitvit till allt det gammelvita som redan finns. De lister som är smutspersikofärgade (!) får färg från Ottossons färg, nyans Varm Gråton.

Ursprungsläget. Uäcks.

Ursprungsläget. Uäcks.

Jag blundade länge för trappans usla skick, men det är en stor lättnad att ha tagit tag i det. Så skönt att få ut heltäckningsmattan och täcka hål och ojämnheter i väggarna. Hålen kom sig av att det stod omöjligt stora möbler på övervåningen när vi flyttade hit: de gick helt enkelt inte att få ner utan att få med sig en bit av tapeter och underlag. Vad sägs om en halvtonsbäddsoffa och en tramporgel en trappa upp? De måste i princip ha varit platsbyggda, för inte rymdes de i någon trapp inte!

Trappan uppifrån, plus lite spackel.

Trappan uppifrån, plus lite spackel.

Lite spackel fick jämna ut de djupaste hålen i väggen, men mindre ojämnheter tar lumppapp bort helt. Jag gillar verkligen det enkla i lumppappandet, det skrev jag om redan förra gången vi höll på med det. Vi köper det på rulle och river bitar som sen tapeklistras på plats, något överlappande varandra. Men det är ingen mönsterpassning, rutorna sätter man som man behagar. Storleken på rutorna anpassas efter lust, plats och dagsform, det spelar liksom ingen roll. Ytan blir mjuk och vänlig, och lite lapptäcksliknande.

Mattan bortriven, en skiva under bryts lätt bort.

Mattan bortriven, en skiva under bryts lätt bort. (Förlåt suddigheten)

Under heltäckningsmattan satt tunna skivor som dolde gamla trätrappans raspiga skönhet. Bort med dem! Lite pilligt att slipa bort listernas gamla lim frampå stegen (som sen ska förskönas ytterligare), men den ojämna ytan på stegträet får vara kvar – det är bra mot halka. Ljusare ska stegen bli, men troligen inte helt vita. Vi har bott med vit trappa förut, och det är inte något självändamål att kunna se vartenda litet pollenkorn och hårstrå. Tyckerja.

Hjälpreda i riveriet

Hjälpreda i riveriet

Nåväl, vi får la återkomma när det ser lite mer ut för världen. Och ni får bärga er!

Varför det är rätt att pastörisera mjölken

Det finns så mycket missförstånd kring begreppet opastöriserad mjölk. Jag ska ge er en snabb genomgång, så ni vet vad ni ska tycka. Skönt va?

Missförstånd nummer ett: Raw milk på engelska är detsamma som råmjölk. Nej, raw milk är opastöriserad mjölk, det vill säga icke upphettad mjölk. Råmjölk är istället detsamma som kolostrum, det vill säga den antikroppsrika och ofta extra näringstäta mjölk som ett däggdjur producerar under tiden kring förlossningen. En del djur är mer beroende än andra av råmjölken, beroende på hur mycket antikroppar som förs över redan i moderlivet. Vi människor anses inte ha så stort behov av råmjölken (vad vi vet…), medan till exempel kalven är väldigt beroende av att få i sig råmjölk för att ha ett fungerande immunförsvar som liten. (Nå, råmjölk är opastöriserad också såklart, för vid upphettning blir den ju till kalvdans. Gott!)

Missförstånd nummer två: Opastöriserad (ko-)mjölk är extra nyttig för oss människor. Det finns de som menar att viktiga enzymer och mikronäringsämnen förstörs vid upphettning, att fett- och aminosyror förändras på ett negativt sätt och att vårt immunförsvar mår bra av den naturliga mjölkfloran. Det framhålls ofta att mjölk från en bra skött nötbesättning inte innehåller några dåliga bakterier (som om alla för oss skadliga bakterier kommer från smuts?).

Det stämmer inte. Man kan inte se på en besättning vilken sorts bakterier korna bär på. En glad och sund ko kan bära på bakterier som kan vara sjukdomsframkallande för människor, utan att det märks på kon. Tyvärr. Alla dåliga bakterier är inte bajsbakterier, även om till exempel salmonella och EHEC är exempel på just detta. Dessa båda kan ge svår sjukdom som kan ge kroniska problem – eller till och med leda till döden – hos människor med nedsatt immunförsvar, till exempel barn.Man kan drabbas av de listiga listeriabakterierna genom opastöriserad mjölk, något som kan leda till allt från symtomlöshet (skönt!) till hjärnhinneinflammation och blodförgiftning (mycket oskönt!). Gravida kvinnor kan få missfall eller föda (ofta svårt sjuka barn) för tidigt.  Vissa stafylokockstammar som korna kan bära på utan att verka sjuka, kan hos oss ge allvarlig magsjuka. Campylobacter kan också finnas i mjölken, och det kan ge lika läskiga följder som EHEC. Läs mer här

Så nej, opastöriserad mjölk är inte rena rama mirakelmedicinen. Säkert har den nyttigheter som förstörs vid upphettning, det tror jag absolut. Men det är en sorts rysk roulette att dricka den, speciellt om man är nedsatt av någon anledning (på grund av hög eller låg ålder, underliggande sjukdom eller annat). Det är därför vi här hemma pastöriserar den egna mjölken (och även mjölk vi köper direkt från bonden). Barn räknas till gruppen med nedsatt immunförsvar, och att ge dem opastöriserad mjölk är lika korkat som att blunda när du kör bil. Eller att låta barnen slicka på skärbrädan som du just skurit rå kyckling på (för campylobacter får vi räkna med på kyckling, det visste du nog redan).

Missförstånd nummer tre: Opastöriserad mjölk är den mjölk som laktosintoleranta kan dricka. Jao, det kan de väl (om de törs…), men det är inte bristen på upphettning som är avgörande. Det är homogeniseringen, det vill säga att man på mejeriet skakar om mjölken så pass att fettkulorna slås sönder och fördelar sig i hela mjölken. Den urbana mjölkdrickaren är ju van vid att mjölken inte skiktar sig när den står därhemma i kylskåpet, och att hela mjölkpaketet innehåller lika mycket fett. Men den ohomogeniserade mjölken (även kallad lantmjölk) har sitt fett uppe vid ytan, i ett gräddlager. Den sorterns mjölk tåls ofta bättre av laktoskänsliga. Pastöriseringen påverkar inte fettsyrorna lika mycket som homogeniseringen, så sikta på pastöriserad lantmjölk om du tror dig vara laktoskänslig.

Kort sagt: Vi ska vara tacksamma att man började pastörisera mjölken under det förra seklet. Innan dess spreds bland annat tuberkulos (inte alls vanligt längre) via mjölken, och folk dog som flugor. Allt var inte bättre förr, gott folk. Lyssna inte på de som säger att de minsann druckit opastöriserad mjölk i hela sitt liv, och att de inte alls mått dåligt av det. De som drabbats av fel sorts bakterier i mjölken finns kanske inte kvar och kan berätta om det. Opastöriserad mjölk är inget som undanhålls den stora massan av överbeskyddande skäl, det finns alltför stora risker kring den mjölken för att släppa den lös.

Du kan inte se på en ko eller dess mjölk om den kommer ge dig sjukdomar du vill vara utan, därför ska mjölken pastöriseras. Punkt slut.

Om det sötaste vi har

Varför låter inte jag och M våra stackars barn äta socker? Äsch, våra barn äter socker, men vi försöker begränsa intaget. Varför? Tja, varför inte? Socker är en effektiv smakförstärkare, men mängderna vi nutidsmänniskor får i oss antyder att vi äter för många smaklösa ting. Tror du verkligen att våra kroppar är gjorda för så mycket lättåtkomlig energi, med insulinpåslag till tusen, alla dagar i veckan?

 

Det finns de som kan formulera det här så mycket bättre än jag, till exempel vetenskapsjournalisten och doktorn i molekylär bioteknik Ann Fernholm. Hon har skrivit tre bra böcker om mat; Ett sötare blod, Det sötaste vi har och Smakäventyret. Läs dem. Om du bara ska läsa en, läs Det sötaste vi har. Är du nybliven förälder (eller far- och morförälder), läs Smakäventyret.

 

Här kommer mina argument för att begränsa barns sockerintag. Vilka är dina?

 

Socker skadar tänderna. Bakterierna i munnen älskar socker. De bryter ned det till syror som ger emaljskador och hål. Har du försökt borsta varendaste liten vrå i en tvåårings mun? Då vet du. Bättre att inte mata bakterierna med favoriträtten.

Socker är ofta tomma kalorier. Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga det så, det låter obeskrivligt tråkigt. Men det är sant. Barn behöver en hel massa byggstenar för att växa och vara friska, socker (oavsett om det är brunt eller vitt) ger inget annat än energi. Sockret i frukt är bättre, det kommer tillsammans med vitaminer, fibrer, mineraler och javetinteallt. Bräcker strösocker alla dagar i veckan.

Socker är beroendeframkallande. Kicken vi får av socker har jämförts med den effekt heroin och morfin har på hjärnan – det frisätts behagligt dopamin och lustfyllda endorfiner. Det är starkt beroendeframkallande och gör att vi vill ha det allt oftare och i allt högre dos. Jag kan ärligt säga att jag är beroende, men jag vill att mina barn ska slippa bli det redan nu. Tids nog kommer de säkert ta till sockret när de är trötta/ledsna/nervösa/kalasglada, men jag tänker hjälpa dem att låta bli så länge jag får. Det är därför jag inte tröstar mina barn med något ätbart när de är ledsna. Precis som jag skulle ta emot handfast hjälp att hitta alternativ och genomskåda mina dåliga vanor och “behov”.

Fest behöver inte vara synonymt med socker. Det är inte synd om små barn som inte får småkakor, och som inte dricker läsk eller saft. De vet inte om att de borde äta sånt för att ha kul. Är det synd om ett barn som inte får dricka alkohol, bara för att vi själva tycker att det är gott och roligt med öl eller vin?

I vår kultur är det festligt med socker, men det är inte något vi är födda till att tycka. Spädbarn gillar det söta i bröstmjölken och tar därför lättare till sig söta smaker, men sen är det kulturen som avgör vad som blir festligt. En del äter gräddtårta för att fira, men det hade lika gärna kunnat vara en ostkavalkad eller en superduper-grönsaksgryta. Det handlar om vanor, och jag vill inte ge mina barn vanan att kalas måste vara synonymt med socker.

Socker låter inte kroppen vila. Ni har säkert hört om 5:2-dieten. Den handlar lika mycket om att låta kroppens reparationssystem verka, som att gå ner i vikt. Snabba kolhydrater, till exempel socker och vetemjöl, ger signaler till kroppen att släppa lös tillväxtfaktorer i blodet. Dessa gör att det fysiologiska maskineriet ständigt gasar på och aldrig kommer in i depån. När vi äter mindre blodsockerrusande mat minskar den överdrivna mängden tillväxtfaktorer och kroppen får en chans att reparera cellskador och annat som det dagliga livet ger.

Det är därför 5:2 anses minska risken för typ 2-diabetes och – av en del – risken för cancer. De cellskador som annars leder till vissa sorters sjukdomar hinner fixas när kroppen får vila. Jag är ingen 5:2:are i praktiken, men jag diggar teorin och anammar gärna tänket; att låta kroppen få vila systemen ibland. Inte bara gasa på med blodsocker och sjuka nivåer av insulin, rakt in i kaklet. Med detta inte sagt att barn ska ha en diet, men det talar för att vi ska hjälpa dem att balansera blodsockret.

 

Man behöver inte vara militant, man kommer långt med det berömda sunda förnuftet. Mer om hur man kan göra i praktiken kommer sen. Nu orkar ni int läsa mer.

Nu när julen är slut

Igår åkte adventsljusstaken ut med badvattnet! Eller, nä, för badvatten har vi inte haft något än. Sedan i mitten på november har vi kunnat åtnjuta en enda varm dusch, och den fick den hårt arbetande M. Jag har badat i ljumvatten som förstärktes av några vattenkokarkannor hett vatten. I övrigt har vi fått tvaga oss på annat håll.

Det stora julbadet-i-efterskott kanske vi kan ta ikväll, om allt går som det ska. Det är knappt jag vågar skriva det, för vi har varit nära flera gånger förut. Men, i skrivande stund är de tre man på att få till elen ute i pannrummet, tänk om det faktiskt leder till radiatorvärme och varmvatten?!

Allt är inte färdigt, men det avstannade rejält inför jul och nyår. Innan dess stod det folk lite här och var, till exempel utanför fönstret (som på bilden). Det är trevligt med folk som jobbar kring en, men det ska bli vähäldigt skönt när allt är klart. Och varmt. Och rent. Och så vidare.

Lika barn?

Mg var så stolt häromdan när hon fick bära matsäcksväskan själv. Vi skulle ut i skogen och röja (en del av oss på riktigt, andra mer härjande), och då krävdes färdkost såklart. Hon växte flera decimeter av att få på sig den ärvda väskan.

Stor blev hon också när lillasyster föddes (för precis två månader sen idag!), både för oss och i skaran. Hjälp så liten en liten är, och så stor en före detta liten kan bli – över natt!

Sotlugg och linlugg

Sotlugg och linlugg

Våra fyra yngsta

Pyramus och Thisbe, vårt föräldrapåfågelpar, har (som skrivet) ÄNTLIGEN lyckats få egna små att älska och vårda. Det var sannerligen på tiden, de har flera års tragisk barnlöshet bakom sig. Misslyckade ruvningar av så många olika anledningar, men skam den som ger sig – nu har de fyra pyttar. Allt Pyramus’ dansande, allt Thisbes tålmodiga ruvande, äntligen gav det utdelning.

Arkivbild, visar föräldrarnas kärleksfulla kompabilitet

Arkivbild, visar föräldrarnas kärleksfulla kompabilitet

Bästa smörjan som finns

Det finns många saker ett litet barn inte behöver. Men en riktigt mjuk och skön babysalva behöver alla, liten som stor. Jag har provat att göra lite olika varianter, och de två senaste har jag varit riktigt nöjd med.

Jag använde ett recept som ni hittar här, men tyckte att den blev väl rinnig. Man hann liksom nästan inte ifatt den, så snabbt smälte den i handen. Wellness Mama skriver i receptet att den inte funkar bra i pump, men det tror jag den gör, i alla fall sommartid. Sist jag gjorde salvan ökade jag andelen kakaosmör och bivax, så nu är den precis lagom krämig. Modifierade innehållet en liten aning, det kommer ni märka.

Det coola med såna här salvor är att allt som ingår är ätbart. Hur bra känns inte det? Jag gjorde den sist med Mg bredvid, och hon smakade på både det ena och det andra – och det är helt okej.

Såhär gjorde jag dådå: Jag vägde upp alla ingredienser i en ren honungsburk. Tog två delar mandelolja, en del jojobaolja, (drygt) en del bivax och (drygt) en del kakosmör. Värmde honungsburken i vattenbad, rörde om. Lät svalna. Klart!

Värma å röra

Värma å röra

Oljorna är självklart utbytbara, och man kan tillsätta olika eteriska oljor och wåttnått. Jag tycker så mycket om att den här bara luktar mjukt chokladigt, och att den är alldeles fantastiskt smältande okladdig. Minstingungens (vilket ord!) hud är alldeles mjuk och len med den här salvan, annars blir hon lätt torr. Funkar bra i blöjområdet också, självklart.

Allt smält, nu ska det bara få svalna

Allt smält, nu ska det bara få svalna

Stort tack till dig, E, som ledde in mig på gör-det-själv-banan. Du har gjort oss allihop till chokladdoftande lyckostar!

Ett mycket gott resultat

Ett mycket gott resultat

Människokycklingen

Vårt näst minsta barn är plötsligt ganska stor. Hon kan hjälpa till med både det ena och det andra, och självklart ställa till med en hel del. Hon kan både mata kycklingarna och råka släppa ut dem…

Vatten till några av våra absolut minsta vänner

Vatten till några av våra absolut minsta vänner

Det är verkligen en ynnest att få vara hemma med barnen. Jag önskar att fler fick och tog chansen att ha långsamma dagar på det här sättet. Det är inte alltid lätt och roligt, men det är livet. Och som R sammanfattade det (ja, jag vet att det är en omskriven biblisk variant): När det var som bäst var det möda och besvär. Så är det. Mitt i allt som ska göras och måste fixas, mitt i allt det är vi lyckligast. Och dånet vi hör, det är livet.

Meeera vatten, alltid mera vatten

Meeera vatten, alltid mera vatten